Historiker brukar tala om övergångsperioder eller mellantider. Det kan handla om det gamla Egypten och tiderna mellan de olika rikena. Samt perioden mellan bronsåldern och järnåldern i Grekland. Eller medeltiden, som är perioden mellan det romerska riket och upplysningen, vilket är väldigt många år, och en ganska orättvis beskrivning av perioden i fråga. Kanske borde medeltiden i väst egentligen symbolisera Västroms fall fram till det Karolingiska väldet, där nord- och centraleuropéer konsoliderar sina riken och fortsätter det civilisatoriska bygget efter romarna. Korstågen och katedraltiden, som följer därefter är egentligen inte längre en del av övergångstiden, utan adderade av lata historieskrivare. Tiden i Tyskland efter det 30-åriga kriget var också en period av stiltje, och det tog många år innan tyskarna tog plats på världsarenan igen.
Signifikant för dessa perioder är att gamla system går under, och följs av oroliga tider, för att sedan stabiliseras och ersättas av något nytt. Och förmodligen står vi åter igen inför en övergångstid, där västvärldens framgångsrika era är på väg mot sitt slut.
Västvärlden dras med en avindustrialisering som pågått i över 50 år. Ständigt ökande fastighetspriser och välsaltade fastighetsaffärer får balansräkningen att se hyfsad ut, men många menar att priserna inte kan gå upp i evighet, och att vi redan befinner oss i en bubbla. Med andra ord, det enda som håller vår budgetbalans på topp är fejkad statistik och tillika fejkade nyheter. Tillsammans med våra fejkade politiker så bildar det en förträfflig fejkad treenighet som leder oss rätt in i övergångsperioden.
Många väntar på en stark person, en världsledare som har sunda värderingar som vänder utvecklingen och ser till att västvärlden hamnar på topp igen. Måhända är det blott en dröm? Vår nedgång har gått så långt, både industriellt och kulturellt, att en dylik figur blir allt mindre sannolik. Att vända skutan inifrån det rådande systemet kan bli väldigt svårt, det kommer förmodligen att krävas ett paradigmskifte. Vi bör också vara beredda på falska profeter och allehanda lögnare.
Det kan ta många år innan utvecklingen vänder. Kanske flera generationer, innan de förvridna ideologierna som ledde oss hit tvättats bort. Därutöver finns det en risk att nedgången permanentas, att Asien för all överskådlig framtid kommer att bli ledande. Så var ju fallet under hundratals år, då perser, kineser och indier var vida mer utvecklade än européerna. Och kanske är vi tillbaka till en dylik ordning?
Men jag tror att vi kommer att få en revansch. Jag misstänker att det finns en massa innovationskraft i väst, som tyvärr hållits nere av det rådande samhällsklimatet, och jag tror att vi efter ett antals års funderande ute i kylan återvänder in till värmen. Exakt hur lång tid det kommer att ta, och hur det kommer att gå till är svårt att förutsäga.
Jag tror inte att vi behöver specificera i detalj hur övergångsperioden kommer att se ut, kompassnålen kommer att ställa sig någonstans mellan fattig grå tristess och våldsamma upplopp. Ja, vi är ju redan där, betrakta oron och kravallerna i Frankrike och Nederländerna, samt våldet och sprängningarna i Sverige. Vår första reaktion är att beskriva det som övergående fenomen, eller att det alltid varit så här, samt att världen i det stora hela går mot en ljusare framtid trots en del problem.
Kanske blir det svårare att skönmåla läget när vi ser att den förväntade medellivslängden sjunker i USA, landet som ofta beskrivs som västvärldens motor. Att människor blir friskare och lever allt längre har ofta betraktats som den ultimata bekräftelsen på vår framgångssaga. Jag antar att även det kommer att bortförklaras på något vis, eller tigas ihjäl.
Det är lätt att bli en dyster pessimist som svartmålar det mesta, eller raka motsatsen där man istället beskriver världen i alltför vackra ordalag och ignorerar utmaningarna vi står inför. Att hitta en balans mellan dessa ytterligheter är inte lätt. Kanske är det viktigaste hur man lever sitt liv, att man söker lyckan i sin vardag och försöker främja sitt närområde, för det är något vi alla kan bidra med. Många bäckar små gör en stor å. Den som väntar på en frälsare förringar ofta sig själv och sina egna gärningar. Och vem vet, kanske är det just du som är den utvalde?
