Överutbildar vi våra barn?

Det är inte ovanligt att vi studerar tills vi är nästan är 30 år, och därefter blir yrkesverksamma och börjar tjäna egna pengar. Då har vi ägnat decennier åt studier, och har förmodligen samlat ihop en rejäl studieskuld. Och allt detta för att ”bli något”, för att uppnå en viss nivå av kunskap och färdighet.

Överutbildar vi oss?

Ponera att jag lär min dotter att programmera. Vi börjar med detta när hon går på högstadiet, dvs 7:e klass. När hon går ut 9:an och grundskolan så är hon riktigt duktig. Så där duktig som bara barn och halvvuxna kan bli när de ger sig i kast med något i full energi.

Hon hjälper till i min firma, och får snart egna små programmeringsuppdrag. Hon tjänar bra med pengar, och kan spara en slant då hon fortfarande bor hemma.

Då kommer den stora frågan.

Vad ska hon egentligen syssla med på gymnasiet och universitetet? Vill höll ju på att glömma – min dotter har ju minst 7 år av studier kvar.

Programmeringen kan givetvis bytas ut mot flertalet andra praktiska yrkeskunskaper, och dessa kan läras ut av föräldrar eller på kvällskurser, via datorn el dyl. Våra barn lever ju i ett sammanhang, de kommer inte ur ett vakuum; föräldrarna har ju ofta yrkeskunskaper av olika slag, och dessa kan överföras och lämnas vidare.

Behöver man studera algebra och franska verb i 3 eller 7 år till?

Ja, visst kan man det. Jag har inget emot utbildning, och är ingen kunskapsföraktare. Och jag tror att vi lär oss under hela livet. Men jag tror inte att vi ska inbilla oss att det är helt nödvändigt att pressa oss igenom hela den utstakade utbildningstratten för att bli riktigt duktiga på något och tjäna bra med pengar.