Paris i lågor

De kom från världens alla hörn, sökte sig till Paris för att finna lyckan, och bygga ett bättre liv. Istället hamnade de i förorten, en mellanstation till ingenstans. Sakta bleknade drömmen. Deras barn växte upp, förhärdade, beredda på att ingenting få och ingenting ge.

Sedan tändes den första elden.

Debatten rullar på för fullt. Vi pratar om misslyckad integration, att dessa människor negligerats, att staten inte tagit sitt ansvar etc.

Standardiserade argument, utan egentligt innehåll.

Låt oss leva oss in i förortsbornas situation. Hur börjar vi från botten? Om vi inget har, varken utbildning, språk eller goda kontakter, blott vår kraft och vilja. Hur börjar vi då?

Nästan alla platsannonser kräver erfarenhet eller utbildning. Det finns få jobb där utgångspunkten är noll. Vi blir alltför lätt hänvisade till den svarta arbetsmarknaden. Där finns de enklare jobben samt osäkerheten, rättslösheten och pensionslösheten. Ingen kan arbeta svart i ett helt liv.

Vi har gallrat bort hamnsjåarna, springpojkarna, nasarna, drängarna, pigorna och grovarbetarna. De passade inte in i vår moderna värld.

Frågan återstår, hur ska vi börja från botten? Om vi inte har begåvats med entreprenörsanda, djärva idéer och ett vinnande sätt? En outbildad person utan särskilda ambitioner är paria på arbetsmarknaden, en direkt förolämpning mot vår perfekta värld.

Kanske vore det bättre med ett skitjobb, än inget alls? En inkörsport till arbetsmarknaden, den första pinnen på stegen? Men pigor och drängar påminner oss om gamla mörka tider, inget vi önskar tillbaka. Låt folk gå på A-kassa eller socialen istället! Näringslivet har sanerats på enkla jobb via skattesedeln.

Drömmen om det rättvisa samhället. Istället maktlöshet, förnedring, utanförskap och fattigdom.
Drängen tappade aldrig hoppet om att bli bonde, pigan husfru, hamnsjåaren skeppare, och grovarbetaren förman.

Men socialfallet i förorten, vad drömmer han om?

Förr eller senare tappar vi hoppet, och någon tänder den första elden.