Plebejerna och populismen


Plebejerna och populismen 1Allt fler söker sig bort från samtidens förvrängda världsbild. Allt fler känner sig inte hemma. Det är framförallt folk utanför systemet, de som noblessen och klienterna parasiterar på, dvs plebejerna. Vanliga människor som arbetar och betalar skatt. De är inte nödvändigtvis intresserade av politik, men de vet när en gräns ska dras, och när de fått nog. Även om stubinen kan vara olika lång i skilda länder. De är verklighetens människor, deras filosofi är det sunda förnuftets, deras smak och livsstil anses vara låg. Noblessen hånar dem, skrattar och föraktar dem, klienterna likaså.

Någonstans utmed vedermödornas smala stig bestämde sig emellertid plebejerna för att nu fick det vara nog. Och den politiska populismen visade plötsligt sitt orakade rödbrusiga ansikte. Den kan bäst exemplifieras av Nigel Farrage, Viktor Orban och i viss mån även Donald Trump. Det handlar om politiska rörelser utanför etablissemangets regler och ramverk, de verkar utanför katedraler och blå kyrkor. De följer inte reglerna som satts upp, de följer inte direktiven och procedurerna. Vi har att göra med en stundtals vild och skränig bunt människor, men notera, att ju mer vi analyserar fenomenet desto mer spår av logik och reson kommer vi att finna.

Populismen är nämligen en synkretism av våra tre gamla rädslor. Det är en välbalanserad blandning av tre ideologiska inriktningar. Det är inte en flyktig kompromiss eller en nödlösning, nej, det är en levande enighet.

Populisterna är emot globalismen, de stora företagens dominans och påverkan på politiken och kulturen. De ser en världskonspiration av rika människor som träffas i Davos och Bilderberg, där de drar upp planer för världens utveckling de kommande åren. Det finns en naturlig misstänksamhet mot företag som vuxit sig för stora och verkar med samma auktoritet som stater. Denna misstänksamhet delar de med gamla tiders socialister. Något annat de delar med vänstern är modet att samlas på gator och torg, och protestera högljutt.

Samtidigt omfamnar de många konservativa värderingar, de vurmar för nationen och framförallt hembygden. De håller familjen, släkten och vännerna högt. Och det har skett en nytändning vad gäller kristendomen. Det handlar kanske inte om en djup och innerlig tro, men man har sakta rört sig bort från den strikta ateismen. Religionen blir mer som ett sammanhållande kitt. En kulturell kristendom kanske man skulle kunna kalla det. Därutöver skäms man inte för att lyfta fram traditionella värderingar och en mer reaktionär syn på samhället.

Sist men inte minst så omfamnar man även en liberal ekonomisk modell. De inser alltför väl att skatterna måste sänkas för att få fart på ekonomin. Att avregleringar är nödvändigt, att byråkrati och krångel måste bort. Det måste rensas rejält i träsket för att medborgarna ska återvinna sin ekonomiska frihet. Men den ekonomiska friheten är inte absolut som hos nyliberalerna. Nihilismen är borta. Om vi tar frihandel som exempel, den ses mer som ett ideal, och inte som en absolut och okränkbar trollformel.

Populisterna har plockat ut de väsentligaste bitarna ur våra gamla ideologier, och pusslat ihop dem på ett fungerande sätt, där åskådningarna inte konkurrerar med varandra, utan istället kompletterar varandra. Om en populistisk ideologi skulle dra mer åt någon ideologisk riktning skulle den med ens upphöra att vara äkta populism, utan blir istället vänster, liberal eller konservativ. Kanske är det balansen i den här treenigheten som utgör populismen kärna?

Vad gäller kulturen så har de återinfört realismen även där. De är skeptiska till tesen om alla människors lika värde. Och detta kan få noblessen och klienterna att skrika högt. Men våra skräniga populister tror inte på människovärdesteorin av den enkla anledningen att den inte är sann. Vi tillskriver inte alla människor lika värde, vi älskar vår mor mer än en uteliggare eller en främling. Svårare än så är det inte. Den falska värdegrunden är död. Och den dog för att den var falsk. Vi värderar människor olika, och har alltid gjort det. Varför låtsas?

Noblessen anklagar ofta populisterna för att vara rasister och främlingsfientliga. Det är ett återkommande tema i debatter och diskussioner. Även här är det den nyupptäckta realismen som spökar. Populisterna menar att alla folk har rätt till sin kultur i sina hemregioner. Och tanken är kanske inte så kontroversiell när vi pratar om samer, indianer och aboriginer. Kontroversiellt blir det möjligen när vi pratar om vita européer. Fast det spelar egentligen ingen roll om folk tycker att det är kontroversiellt eller ej. Alla har rätt till sin kultur och sin hembygd. Någon särlagstiftning vill plebejerna inte veta av.

Överheten har lämnat tanken om rättvisa, de omfamnar identitetspolitik, särbehandling, kvotering och särlagstiftning. Just detta brukade kallas för rasism förr om åren, innan världen blev galen. Men nu är det alltså antirasisterna som blivit rasister och vill särbehandla folk. Försök inte ens famla efter logiken, det är ingen mening, vi ser en kulturell och intellektuell degenerering på en särdeles hög nivå.

Därför har plebejer och populister fått en allt större plats i politiken och samhällsdebatten. När alla lämnar verkligheten, så kommer det givetvis att uppstå ett gigantisk vakuum, som måste fyllas. Och det bör i någon mån fyllas med sanning, fakta och trovärdighet.

Nu är det givetvis så att även våra vänner populisterna ibland skarvar med sanningen, men inte alls i samma utsträckning som noblessen, vars lögner är monumentala. Det är en viktig skillnad. Någon absolut sanning kommer vi däremot inte att hitta vare sig här, eller någon annanstans. Det räcker med att landa någonstans i närheten av sanningen, i motsats till att missa den helt, och hamna i havet och drunkna.

Det är på det här sättet som koldioxid-hypotesen blivit till en sanning. Nej, jag ska inte dra på mig foliehatten mer än nödvändigt, men notera följande. Att koldioxid i atmosfären bidrar till klimatförändringar är en hypotes, det har mig veterligen aldrig bevisats med experiment el.dyl. Att jordens temperatur håller på att ändras pga mänsklig påverkan är också en hypotes. Klimatet har skiftat mycket under årtusendena, det visar proxydata från isborrkärnor. Hur särskiljer vi på naturliga och onaturliga förändringar? Vad är normalt? Placerar vi mätpunkten 100,000 år bak i tiden så ter det mesta sig normalt, om vi placerar mätpunkten 30 år bakåt i tiden får vi något helt annat. Det man undrar är hur två hypoteser plötsligt blir en benhård sanning, och dessutom en sanning som ska sätta skräck i folk, skapa panik och ångest. Ni behöver inte ens hålla med mig för att förstå vad jag menar.

Plebejerna har tröttat, de har utrustat sig med högafflar, facklor och armborst. Någon måtta får det väl ändå vara? Det vi ser är ett paradigmskifte. Populismen är (i bästa fall) en synkretism, ett lapptäcke av väsentliga men bortredigerade delar av västerlandets essentiella tankegods. Det är detta som gör den så effektiv.

 

*

Första delen i artikelserien:

De tre rädslornas omöjliga ekvation

Andra delen i artikelserien:

De misslyckade katedralbyggarna

 

 


Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments