Politiken – likt likgiltighetens lik?

År 1284 skapade Salvino D´Armate de första användbara glasögonen, vilket möjliggjordes av renare och bubbelfri glastillverkning. Några hundra år senare bidrog detta indirekt till att Nicolaus Copernicus med sitt teleskop ändrade vår världsbild, ett budskap som kunde spridas med hjälp av Johannes Gutenbergs boktryckarkonst. Och när kyrkan inte längre var en självklar auktoritet försvagades även dess världsliga maktutövare, kungarna, vilket bidrog till den största samhällsomvandlingen i mänsklighetens historia.

Privilegie- och skråsamhället monterades ner, lönearbete gav oss pengar och en friare marknad,  ångmaskinen gav oss kraft att bygga och förflytta, elen och glödlampan skrämde bort medeltidens mörka vidskepelser, och automobilen gjorde oss fria att resa när och vart vi ville.

Den stora samhällsutvecklingen rår politikerna sällan på. Även om de åker jorden runt och predikar om ekonomiska kriser, global uppvärmning och jordens undergång.  Jag vill snarare argumentera för att det bakom varje större förändring finns en vetenskaplig landvinning, istället för en politisk.

Även sociala företeelser som liberalism, utbildningsväsende, kvinnofrigörelse har rötter i industrialismens landvinningar. Ett samhälle som ständigt ropar efter utveckling kan i förlängningen inte nonchalera kreativa sinnen, oavsett kön, klass eller etnisk bakgrund. Och p-pillret, moderna bindor och tamponger har betytt mer för kvinnors situation än all världens politiska agitation.

Mot detta har politiker och etablissemang närmast agerat repressivt. Nya idéer ska nagelfaras, verifieras, katalogiseras, häcklas, förminskas, förkastas – och alltför sällan egentligen välkomnas – förrän några decennier gått och företeelsen inte längre kan hejdas.

Kom ihåg Ines Uusmans (s) bevingade ord om att Internet bara var en fluga (1997), eller Oxfordprofessorn Erasmus Wilson som menade att elektricitet var en modenyck som skulle försvinna när världsutställningen i Paris var över (1878).

Är det snarare så att maktens människor oftast står i vägen? Att utvecklingen inte är deras förtjänst, utan något som pågår trots deras närvaro? Kan de folkvalda överhuvudtaget påverka samhällsutvecklingen? Finns det en övertro på politiken, och har vi medborgare tappat tron på oss själva?

Politikens slutprodukter är utredningar, avtal och framförallt lagtexter. Paragraf läggs på paragraf, och lagböckerna blir med åren allt tjockare och mer invecklade. Även om många folkvalda gått till val på att avreglera brukar slutnotan skvallra om det rakt motsatta. Politiken är ett byråkratisk hydra, hugg av ena huvudet, och två nya växer strax ut.

Är den vanlige medborgare medveten om arbetet i regering, riksdag, landstingsfullmäktige, kommunfullmäktige och hos våra 500 myndigheter? Vad händer i Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen, Europaparlamentet, FN:s generalförsamling, säkerhetsrådet, ekonomiska och sociala rådet, förvaltarskapsrådet, sekretariatet och internationella domstolen?

De flesta av oss har ingen aning vad som sker i de olika instanserna, vet inte ens hur de fungerar, känner knappt till deras existens.

Ändå accepterar vi ofta politikerna och deras beslut. Många medborgare ser det som den naturligaste sak i världen att statsmakten dikterar villkoren för vilka grödor som ska få odlas här eller där, i vilken ordning en företagare får avskeda de anställda, vad våra barn får lära sig i skolan, hur vi vårdas, vem som får flytta och vart, hur våra räkenskaper ska se ut, vad vi får ut efter skatt, utbud på radio, TV etc etc.

Och givetvis påverkar alla dessa regleringar oss medborgare, åtminstone sätter det igång vår fantasi, ty det är likväl en folksport att tänka ut HUR vi kan komma förbi hindren.

När lagarna ständigt dubbleras krävs fler kontrollmekanismer och mer övervakning. Hur ska exempelvis sexköpslagen efterlevas? Det är ju närmast omöjligt att bevisa att en person haft tillfällig sex mot ersättning, om man inte buggar och filmar hela scenariot? Det samma gäller för olika typer av brott mot upphovsrätten, svartarbete, momsfiffel, ringa brott mot sprit-, drog-, doping- och narkotikalagar, trafikförseelser, bokföringsförseelser, brott mot spellagen etc etc.

Fler lagar kräver tillika mer administration och byråkrati. Och den ständigt växande statsmakten kräver mer kontroll, övervakning och registrering – eftersom lagarna hela tiden blir fler, mer invecklade och svårare att verkställa. Detta är en sidoeffekt av politikerväldet.

Vad skulle hända om världens parlament INTE stiftade dussintals nya lagar varje månad? Vore det slutet på vår civilisation, eller skulle vi ens märka någon skillnad? Kanske en lättnad för den hårt ansatte medborgaren?

Framtidens samhällskonflikt handlar inte om vänster eller höger – utan om att antingen bygga vidare på den starka staten – eller minska statsmakten och ge medborgarna större beslutsrätt över sina liv.

Historiskt sett vet vi att staten och dess makthavare framförallt ägnar sig åt att konfiskera, reglera, beskatta, kriga – och i bästa fall omfördela smulorna. Politiken fungerar oftast bäst i situationer som kräver nationell samling, exempelvis väpnade konflikter, större katastrofer och andra hot.

Kanske är det just därför våra folkvalda så gärna målar fan på väggen, oavsett om det handlar om terrorister, klimatförändringar eller ekonomiska kriser. Och finns det inga hot, gäller det att uppfinna dem. Annars tunnas makten ut, och politikerna avslöjas nakna och villrådiga, utan reell makt att påverka världen.

All kreativitet utgår ifrån folket. Om du arbetar med att förbättra elbilar, designar en bättre barnvagn, eller lanserar ett mer effektivt dammsugarmunstycke  – då har du förmodligen påverkat världen mer än den genomsnittlige politikern.

Politiken är ofta ointressant, den saknar verklig betydelse, även om tusentals människor jobbar hårt för att bevisa motsatsen.

Medan du läst denna text har förmodligen några nya paragrafer lagts till någonstans i världen. Och du har än en gång fått lite mindre utrymme i mänsklighetens hage.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, demokrati, integritet, industrialism, utveckling