Politikens starka och svaga män

Det är många som debatterar dagens auktoritära strömningar i politiken, man lyfter fram Putin, Orban, Le Pen, Szydlo, samt den amerikanska presidentkandidaten Donald Trump. De beskrivs som ett slags rövarband i demokratins utmarker. Gemensamt för dem är att de vill skapa någon slags ordning och reda – fast med medborgarnas frihet som pris.

Givetvis finns det en nivåskillnad på de olika aktörerna. Trump är oprövad, han kanske inte ens vinner valet, det finns en chans att han aldrig blir president. Och Len Pens parlamentariska makt är också begränsad, även om hon är populär i vissa regioner. Och Putin står givetvis i en klass för sig.

Vad som också utmärker dessa starka män och kvinnor är föregångaren svaghet. Att föregångaren varit splittrad, obeslutsam eller på andra sätt inte lyckats fånga upp folkets diverse problemområden.

Paradexemplet är väl Ungerns Ferenc Gyurcsány (Viktor Orbans föregångare), som inte bara var inkompetent utan även lyckades dra ett löjets skimmer över det politiska livet. En bandinspelning där han erkänner sina lögner valsade runt i medierna och gjorde saken om möjligt ännu värre.

I videon nedan försöker han prata engelska, fast han kanske inte kan; vem vet?

Medan Viktor Orban framstår som världsvan och handlingskraftig. Här framlägger han sin synpunkt vid inledningen av flyktingkrisen 2015. Han var plågsamt klarsynt i den här frågan, och följde EU-lagen, medan de andra sakta i all välvilja upplöste Schengen. Något vi såhär i efterhand kan ångra.

Och man blir rött på alla finliberala analyser om Trump, Putin och Orban som försöker navigera fram några svar – utan att titta på problemen som fanns tidigare – utan att inse att de starka männen ofta är ett svar på de tidigare svaga männen.

Varför är våra demokratiska fina parlament så svaga, luddiga och obeslutsamma? Varför tappar de ofta tråden och misslyckas? Varför ägnar de så mycket tid åt sidospår som inte ligger i det allmänna gemensamma intresset?

Vi kan ju titta på vår egen regering i Sverige. Efter flera år har man ännu inte lyckat förhandla fram en fungerande majoritet i riksdagen. Och majoriteter krävs ju för att driva det politiska arbetet. Partierna bör givetvis förhandla (vissa av sina idéer får man lägga i malpåse) och driva kompromisserna framåt. Först nu under migrationskrisen börjar vi se dylika initiativ.

Utan någon slags politisk linje så driver båten planlöst, och folk känner sig osäkra och börjar snegla på de starka männen. Oavsett om vi befinner oss i en verklig kris, eller i en upplevd kris.

I Sverige representeras de starka männen av Sverigedemokraterna med Jimmy Åkesson i spetsen. Men notera att för många väljare är SD andrahandsvalet, tredje- eller fjärdehandsvalet. Kanske till och med sistahandsvalet?

Folk röstar på de starka männen i ren panik för att styra upp situationen. Frågan är varför de tidigare politikerna lät skutan segla redlöst under så lång tid?

Tillägg: Ett annat tal av Orban inför sin partikongress i vintras. Det är på ungerska, men textat. Han går igenom mycket av sin politik, och har många intressanta poänger som präglas av tydlighet och avsaknad av politisk korrekthet. På slutet ger han tillika sin kritik mot den västerländska liberalismen, som han anser blivit förstelnad, arrogant och tillika en fiende till frihet och demokrati. Han pratar om att det finns högre värden, att tjäna sin familj, sitt land och Guds land. Orban är liberalen som blivit konservativ, och kanske är han en slags sinnebild av vad som just nu händer i Europa. Det här är viktigt för oss som vill förstå Centraleuropa och det folkliga missnöjet mot etablissemanget.

Intressant? Dela artikeln!

Gillar du Avancemang så kanske du gillar den här boken?

För dig som uppskattar science fiction, rymdopera och en och annan filosofisk fundering.

79 kr för e-boken. Mer info, eller köp, klicka här.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.