2020 är inte bara ett nytt år utan även början på ett nytt årtionde. De kommande 366 dagarna är måhända oskrivna, men några saker vet vi på förhand. Att det amerikanska presidentvalet går av stapeln i november, och att Storbritannien slutligen lämnar EU, samt presidentval även i Taiwan, konstitutionsomröstning i Chile, sommarolympiad i Tokyo, Europamästerskap i fotboll, samt flera intressanta projekt från NASA med sonder till mars och månen.
Om vi börjar med förutsägelserna i Mellanöstern, så verkar de islamistiska terroristerna tillfälligt besegrade och försvagade, men vi kan förmodligen förvänta oss nya grupperingar och inte utesluta nya terrordåd. Fyra starka krafter syns i regionen, Turkiet, Iran, Saudiarabien och Israel. Turkarna beslutade bara för några dagar sedan att skicka trupper till Libyen för att hjälpa en av falangerna i det splittrade landet. Erdogan har som mål att utöka rollen som regional stormakt, på bekostnad av relationerna till USA, Nato och kanske även till Ryssland.
Stora delar av befolkningen i Iran börjar tröttna på det hårda religiösa styret; protester och konfrontationer kan uppstå under året. Saudiarabien fortsätter förmodligen att mjuka upp sina drakoniska lagar och ger kvinnor mer att säga till om etc.
Kina har snart ett handelsavtal klart med USA, men asiaternas glansdagar med hög tillväxt är över, nu börjar konjunkturen gå ner. Och frågan är hur den hårt hållna befolkningen kommer att reagera på sämre tider? Missnöje och oroligheter kan uppstå i Mittens rike under året. Censuren och inskränkningarna av den personliga integriteten kommer förmodligen att öka ytterligare, orkestrerat av en pressad statsmakt. Och detta är en utveckling som tyvärr även sker i väst.
Trump fortsätter med sin utlovade politik, det blir skattesänkningar och avregleringar, samt fortsatt låg arbetslöshet och god konjunktur. Möjligen ser vi även ett närmande till Ryssland och bättre relationer länderna emellan. Det försvagade och allt mer röda demokratiska partiet kommer svårligen att hitta en vettig presidentkandidat. Därför kommer de att ta till alla smutsiga knep som existerar. Och Trump kommer givetvis att ha svar på tal. Förvänta er århundradets smutsigaste valkampanj. Trump vinner om inget oväntat inträffar. 2020 blir kanske också året då vanligt folk tröttnar på woke-kulturen och visar sitt missnöje allt tydligare.
Nya mediekanaler s.k altmedia tar en allt större del av kakan, detta sker på bägge sidor av Atlanten. Folk vänder sig oftare till medborgarjournalister och nya publikationer för att undvika tillrättalagd och friserad information. Möjligen är det dags för någon av de större mediehusen att kapitulera, antingen genom en radikal förändring av innehållet, eller ytterligare nedskärningar och långsam förtvinande död. Jag gissar att det blir dags för DN:s chefredaktör Wolodarski att avgå.
Även de sociala medierna knakar lite i fogarna, det är mest s.k boomers och gen-X:ers som håller till på Facebook, medan de yngre är mer svårlockade. Det har bevisligen varit svårt att hitta en ersättare eller ens en konkurrent till Zuckerbergs skötebarn, men det kanske är dags för det nu.
Vad gäller teknik och innovation så kommer vi att se fler elbilar som klarar längre sträckor samt kortare laddtider. Tesla får konkurrens av de traditionella bilföretagen. För att elbilen verkligen ska bli ett vettigt alternativ så måste batterierna bli mer miljövänliga och billigare. Kanske ser vi några innovationer kring detta under året? Annars blir det möjligen bilar med vätgasteknik som blir det mest miljövänliga alternativet.
Applikationer och tjänster som utlovar bättre integritet växer stadigt under året. Internet blir allt mer uppdelat i regionala delar (Kina, Ryssland, Iran, Saudiarabien etc) på grund av censur och myndighetskontroll.
Kanske blir 2020 året då kärnkraften får en renässans, ty tekniken har ju förbättrats och förfinats ordentligt sedan våra snart 50-åriga anläggningar byggdes. Vi väntar också på ett genombrott för ren energi med fusionsteknik.
EU-projektet blir sig aldrig likt igen, då en av de största ekonomierna och mest tongivande länderna lämnar på grund av missnöje med unionens utveckling. Och ledarna i Bryssel har inget lärt och fortsätter som vanligt. Vi har en ideologisk spricka mellan öst och väst, och en ekonomisk spricka mellan nord och syd. Sjukdomsinsikten är obefintlig. Vi kan sakta se på medan unionen löser upp sig själv. Fler länder kommer att negligera Bryssels lagstiftning. Och unionen har egentligen inga medel att bestraffa trilskande länder, förutom att utesluta dem, vilket skulle skynda på sönderfallet. Och snart har vi Storbritannien nästgårds med lite lägre skatter och inbjudande affärsklimat. Kan den tröga EU-kolossen klara institutionell konkurrens? Vi ska inte heller utesluta ännu en bankkris i något EU-land.
Om tyskarna i något skede skulle ta de Centraleuropeiska ländernas parti, då skulle vi plötsligt få en helt annan union, med en mer konservativ politisk inriktning. Och man skulle få gräsrötterna med sig, men det skulle krävas en kraftfull decentralisering för att projektet skulle lyckas, dvs skapandet av en konfederation av fria stater och inte en union. Under 2020 så kan vi möjligen skönja åt vilket håll utvecklingen kommer att gå.
Slutligen Sverige. Kanske den svåraste spådomen av alla. Jag går rakt på sak med migrationskrisen och dess följdverkningar. Vi ser att kriminaliteten, våldsbrotten och bombdåden ökar. Och i något skede så måste statsmakten ta tag i detta, annars kommer utvecklingen att leda till ett laglöst land, och slutligen klanvälde och inbördeskrig. Så långt hoppas jag att det inte går, även om allt fler dysterkråkor sjunger på denna refräng.
Frågan är om något nytt kommer att ske under 2020? Eller kommer den lågintensiva försämringen av landet att fortsätta? Ligger den efterlängtade vändningen längre fram i tiden? Vår inkompetenta regering har tappat greppet helt, och en regeringskris skulle kunna leda till extraval med chanser till förändring. Men den rödgröna röran är svår att få bort, den har visat sig mer seglivad än vi kunnat ana. Därför är den enkla spådomen fortsatt lågintensiv försämring och urholkning av landets resurser, högre skatter och sämre ekonomi, samt fortsatt segregering och etnisk uppdelning av befolkningen. Någon form av kris skulle kunna bidra till en vändning, men det är ett halmstrå vi knappast kan lita på.
