Promenaden – underskattad, bortglömd och förlöjligad

Promenaden - underskattad, bortglömd och förlöjligad 1Jag gillar att promenera, och har gjort det sedan länge, från långa vandringar i Stockholm till strandpromenader i fjärran land. Många tar på sig träningskläderna och joggar som en ursäkt för att komma ut, eller en cykeltur i rasande fart utmed nykonstruerade cykelbanor. Man måste liksom ha en ursäkt för att visa sig ute. Att promenera med hunden är kanske det vanligaste, vilket egentligen inte är en klassisk promenad då tanken är att man ska kunna gå själv vart man vill utan en fyrbent följeslagare som styr färden och pockar på uppmärksamhet. Inget fel på träningsskor, cyklar och hundar, men det är något annat jag vill åt. Tanken om att gå ut i världen utan mening eller mål, och med en möjlighet att hamna på oväntade ställen eller möta okända personer.

Folk som går omkring planlöst betraktas närmast som suspekta numera. Särskilt om man inte ens har en telefon med sig eller hörlurar. Att inte vara på väg någonstans är besynnerligt och kanske lite galet.

Samtidigt har promenaden under historien fyllt många och intressanta funktioner, från Aristoteles peripateiska skola där deltagarna gick och samtalade med varandra till filosofen Kant i Köningsberg som var känd för sina tidsmässigt exakta promenader, där man kunde ställa klockan efter honom. Under 17-1800-talen anlades många vackra och storslagna promenadstråk i Europas storstäder från Champs Èlysées i Paris till Nevskij prospekt i Sankt Petersburg. Att promenera i maklig takt var något som borgerskapet sysslade med, att visa upp sig och synas i offentligheten var förstås en del av det hela.

En promenad är inte direkt träning, men innehåller likväl kroppsrörelse och har uppfriskande inslag, den kräver inga hjälpmedel eller farkoster. Det går långsamt, men man förflyttar sig likväl från en plats till en annan. Och i dagens igenkorkade storstadstrafik blir promenaden ett konkurrerande alternativ. Om det inte vore för att utomhusmiljön blir allt mer förfulad, skräpig, nerklottrad och befolkad av kriminella personer.

Promenaden som fenomen är inte lika behaglig som förr om åren, om man inte bor i städer som Budapest, Zagreb etc där det vackra, eviga och sköna fortfarande har en plats i folks hjärtan. Många andra västeuropeiska storstäder bjuder på en del motstånd för fotvandrare, detsamma gäller i USA där det knappt finns trottoarer i vissa städer. Dessa urbana miljöer byggdes utan en tanke på fotgängare, utan mer som en helgedom åt modernismen, farten och bilismen. Idag är de inte längre lika futuristiska, utan ofta nergångna, och lika otidsenliga som de en gång i tiden framstod som moderna. En epok som gjorde mycket väsen av sig, men blev förhållandevis kortvarig. Modernismen blev snabbt omodern. Vandraren får finna sig i att gå omkring i dess sentida spillror, bland betong, glas, stål och ödslighet. Allt människan företar sig blir inte lyckat. Kanske klarnar våra sinnen utifrån promenadens perspektiv, med bägge fötterna på marken, bundna till vår egen kropp och den medfödda rörlighet naturen utrustat oss med.

Få nya artiklar direkt i mailen!