Rättvisekrigarnas och folkförbättrarnas utdragna dödskamp

Rättvisekrigarnas och folkförbättrarnas utdragna dödskamp 1Om någon är utsatt, eftersatt, diskriminerad – så innebär det ju att någon trängt sig före, eller att man hamnat efter på grund egna bristande förutsättningar. Det är dessa två alternativ som står till buds, eller en kombination av dem.

Vänstern koncentrerar sig framför allt på tanken om folk som tränger sig förbi, knuffas eller trampar ner. Livet är orättvist, man är utsatt, drabbad, ett offer; medan de andra går förbi i någon slags gräddfil.

När vi betraktar samhället med röda glasögon så gör vi ännu en överraskande upptäckt, vi noterar att världen aldrig blir bättre. De utsatta måste hjälpas gång på gång, genom bidrag, bistånd och kvoteringar, ofta utan något långsiktigt resultat. De fattiga blir ju bara fattigare och de rikare bara rikare, är ett alltför vanligt uttryck. Någon förbättring finns inte inom sikte. Orättvisorna verkar närmast eviga.

Det betyder ju också att de mätta, rika och mäktiga inte kan rubbas. Att deras makt av någon anledning är oändlig. Det spelar ingen roll hur många gånger socialdemokrater och vänsterpartister vinner val, bildar regeringar och stiftar lagar. Det blir aldrig bättre. Trots att de haft makten i snart ett sekel.

Hur kunde det bli såhär?

Är de mäktiga samhällsbärarna någon slags övermänniskor? Det måste ju vara förklaringen till att de förfördelade aldrig kan ta sig upp till samma nivå. Inte ens med all stöd och hjälp i världen klarar de det. Orättvisorna tar ju aldrig slut.

Det borde vara en rimlig tolkning. Hade vi människor varit något sånär jämlika av naturen så skulle vissa grupper inte behöva ständiga subventioner. De skulle förr eller senare komma ikapp.

Är jämlikhet egentligen ens möjlig utifrån vänsterns världsbild? Några vinner jämt och ständigt, och några förlorar. Och detta har pågått under lång tid, även när vänstern haft makten, systemet är statiskt. Klassamhället kan egentligen inte brytas upp. Inte ens över tid.

Givetvis så ser världen inte ut så här. Det är vänsterns konspirationsteori vi betraktar. Världens fattiga har givetvis fått det bättre, kvinnor och män blir alltmer jämlika. Alla vet det.

Ändå så har vi två parallella historier – den ena handlar om utbyggnad av elnätet, vatten, avlopp, bättre livsmedel, sjukvård, utbildning, jämlikhet och digitalisering – medan den andra handlar om ständiga orättvisor.

Det går inte ihop.

Historierna om alltings jävlighet bör betraktas som en slags skräckpropaganda, i syfte att bidra till upprördhet och aggressioner, för att folk ska springa till barrikaderna, och hata varandra på Twitter. Om relationen mellan människor i någon mån förvärras, så är det snarare som en direkt orsak av vänsterns giftspridning.

Bakom termer som patriarkatet, systemet, systemisk osv så döljer sig en övermakt, som ständigt vinner och som aldrig någonsin kan besegras. Den eviga kampen behövs, annars skulle ju vänstern och socialliberalerna inte ha något att slåss för. Striden får aldrig ta slut. För då skulle deras ideologi och politik också ta slut. Det är då man omedvetet målar in sig i ett hörn, ty vad är det egentligen för en slags fiende som aldrig någonsin kan besegras? Är det möjligt, eller ens logiskt?

Denna eviga, obesegrade mystiska kraft är förstås en fantasi, men det är en konspirationsteori som av många anses rumsren och högst relevant. Samtidigt som man hånar folk som bejakar kärnfamiljen, eller är misstänksamma mot massvaccinering.

Inte bara kommunismen dog, all vänsterpolitik är död. Socialister och vänsterliberaler springer omkring med lyktor mitt på ljusan dag och försöker upplysa folket. Deras energi är häpnadsväckande, och en och annan förlorad stackare dras med i skådespelet. Vänsterns historier blir allt mer vilda och överdrivna, snart kan en blick eller en gest betraktas som förtryck. I brist på verkliga orättvisor och förtryckare så förvanskar man verkligheten och svartmålar snart allt normalt mänskligt umgänge. Det är inte världen som är galen, vi bevittnar rättvisekrigarnas och folkförbättrarnas utdragna dödskamp.