Regioner slogs ihop till länder, och länder förenades till imperier, som sedan…


Regioner slogs ihop till länder, och länder förenades till imperier, som sedan... 1

Är det en naturlag att små regioner slås ihop till länder, som i sin tur förenas till imperier? Vi kan se utvecklingen från de grekiska stadsstaterna som pga krigsrisken förenade sig i olika försvarsförbund, den ena ledd av Sparta den andra av Athen. Även om Sparta vann kriget så blev Athen den kulturella segraren eftersom deras livsstil och filosofi påverkade den antika världen i större omfattning. Men detta var bara en försmak, det egentliga imperiebyggandet kom med Alexander den store, som medelst krig förenade den grekiska världen och adderade västra Asien ända bort till Indien.

Nå, enandet av stadsstater och regioner över tid var förstås inte det lättaste. Alexanderriket delades snart upp i mindre delar, och det var inte förrän Romarnas erövringar vi fick vårt största och mest beständiga imperium, med vilka alla andra imperier jämförs. Greker, assyrier och perser var föregångare, medan romare och kineser byggde större och mer beständiga välden.

Själva begreppet imperium handlar alltså om ett rike som består av flera mindre regioner, olika språkgrupper och kulturer, som en centralmakt styr, beskattar och försvarar i händelse av krig. Krig är det bärande elementet. Risken för krig kan få mindre regioner att bilda förbund eller erövra svagare grannar, och på så sätt skapa större arméer.

Och vid någon given punkt blir imperiebyggandet självuppfyllande, invasion och expansion blir en del av samhällsskicket och kulturen. När imperier slutar med erövringarna och vänder sig inåt, då uppstår ofta perioder av nedgång, sönderfall eller dekadens. Därför betraktas ofta expansion som imperiers självändamål och livsnerv.

Men vad händer sedan då? Om nu jorden styrs av 4-5 imperier med deras allierade, kan vi tänka oss ett scenario där alla imperier slås ihop till en slags förenad global makt?

Detta har man försökt med ända sedan FN bildades efter de bägge världskrigen. Och många trodde att det kalla kriget – där två supermakter dominerade världen – skulle sluta med en slags unipolär världsordning där blott en makt styrde världen. Under 1990- och det tidiga 2000-talet försökte USA att fylla tomrummet efter Sovjetunionens fall. Och många menade att det blott fanns en supermakt som hade världsherravälde.

I realiteten är en unipolär världsordning svår att uppnå. Kina blev snart en ekonomisk utmanare, samt regionala stormakter som Indien, Brasilien, Iran, Turkiet, Saudiarabien, Ryssland osv. Och även inom den västliga världsordningen finns det potentiella stormakter som Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Japan, Korea osv.

Att världen hela tiden strävar mot en högre grad av imperiebyggande är därför ett felaktigt antagande. Vi har gått från två imperier med dess allierade, till en värld som är mer uppsplittrad och mångfacetterad.

Möjligen var det atombomben som satte spiken i kistan för det eviga imperiebyggandet. Idag kan ett relativt litet land med ett effektivt och högteknologiskt försvar bli en regional stormakt. Vi har exempel som Israel, men även Saudiarabien m fl. Stormakter behöver inte ständigt erövra nya regioner för att bygga ännu större arméer. Den som har tillgång till moderna vapen eller nukleär teknik hamnar automatiskt i toppen, utan att vara ett egentligt imperium. Det är också svårt att hålla ihop och administrera en stormakt, centralstyrningen blir snart ett självändamål med en ständigt växande maktapparat. Bättre då att vara ett mindre effektivt och enigt land med militär spetskompetens.

Möjligen kommer vi att se mer uppsplittring och decentralisering i framtiden. Amerikas förenta stater är kanske inte en självklarhet, och inte heller EU, Kina eller Ryssland? Vissa regioner har varit enade i hundra- eller tusentals år, medan andra är mer nybildade och färska. Några delar kultur, religion och språk, medan andra inte gör det. Freden och den globala ordningen som förutspåddes under 1990-talet kom av sig. Men det kanske inte blir konkurrerande imperier som utmanar världsordningen, utan mindre regionala stormakter och nya uppstickare, som inte nödvändigtvis baserar sin makt på enorma arméer, utan på handel, ekonomi, kulturell enighet och taktiska kärnvapen.


Följ oss
Sammanfattning av veckans artiklar till din inbox varje måndag