Reinfeldt och Persson förlorar kampen om Sverige

Vad har vi lärt oss av alla partiledardebatter mellan den koleriske demagogen Persson och den korrekte men talträngde Reinfelt?

Persson angriper brutalt varenda moderatförslag som går ut på att sänka skatter eller bidrag, och Reinfeldt lyckas inte förklara varför reformerna ska genomföras. Reinfeldt angriper å andra sidan Persson för dålig arbetsmarknadspolitik, ökat utanförskap, försämrad skola etc. Persson menar att ”jobben kommer”. Ingen av dem lyckas ge en bild av problemen, lösningarna och vägen dit. De lyckas inte ens enas om hur många som är arbetslösa, trots att det finns en ypperlig standard som används av flertalet länder.

Vad ligger bakom retoriken? Vilka är Sveriges största problem? Har Sverige några problem egentligen, Persson menar ju att det mesta funkar bra?

Vad många inte vet (eller inte vill veta) är att ca 22% av statsbudgeten går till att försörja medborgare som av olika anledningar inte arbetar. Det är nästan en fjärdedel av vår gemensamma kassa, ca 200 miljarder. Låt oss jämföra med andra utgifter.

5% av skattepengarna går till sjukvård.

5% går till utbildning.

4% går till rättsväsendet.

5% går till försvaret.

1% går till kulturen.

18 % går till pensioner.

Är det rimligt att utanförskapet kostar MER än sjukvården, skolan, rättsväsendet, försvaret och kulturen sammanlagt?

Bakom statistiken döljs ca en miljon människor som står utanför; moderaterna menar att de är fler, socialdemokarterna påstår att de är färre. De är antigen arbetslösa, i arbetsmarknadsåtgärder, somliga har dålig allmänhälsa, sociala problem, missbruksproblem etc. De flesta är i medicinsk bemärkelse friska, blott ett fåtal är handikappade eller svårt sjuka.

Förutom de ovan nämnda ska våra skattepengar även försörja poliser, brandmän, lärare, politiker, läkare, sjuksköterskor, undersköterskor etc, samt föräldrar som är hemma med sina småbarn, studenter som lever på studiebidrag. Snart har vi ett samhälle där den ena halvan försörjer den andra. Sveriges ekonomiska system innebär att medborgarna avtvingas mycket hög skatt, summan av arbetsgivaravgifter (pensionsskatt), kommunal-, statlig skatt, och moms landar på ca 70%. Du får behålla ca 30 kr av en hundring.

Arbete åt alla måste vara målet, oavsett politisk färg.

Om alla som kan och vill arbeta slussas ut på arbetsmarknaden – och får ett jobb som passar deras olika personligheter, intressen och åkommor – tjänar de ca 4000 – 8000 kr mer i månaden. Deras liv förändras radikalt, bättre boende, bättre standard, utlandsresor, sparkapital etc.

Om detta realiseras sparar staten ca 150 miljarder, samt drar in åtskilliga nya miljarder i skattepengar, vilket tillåter rejäla skattesänkningar, samt nya friska miljarder till vård, skola och rättsväsende – statens primära åtaganden.

De sänkta skatterna vore en befrielse för näringslivet, eftersom höga skatter dämpar konsumtionen, investeringar, expansion, nyanställningar etc. Resultatet blir ännu fler nya jobb.

Hur når vi detta mål? Vilken ände ska vi börja i?

Reinfeldt gör några ansatser, han vill stimulera näringslivet genom sänkta arbetsgivaravgifter, vilka bl a finansieras genom sänkta bidrag. Här går Persson till motattack: ”Varför ska de sämst ställda få det ännu sämre”? Moderatledaren lyckas inte förklara varför bidragen ska sänkas. Persson sågar även förslaget om skatteavdrag på hushållstjänster, en reform som faktiskt skulle kunna skapa jobb. ”Nej, rika människor skulle kunna utnyttja detta”, väser han och blänger insinuerande på den nervöse Reinfeldt. Persson kommer undan med repliken trots att han tjänar FYRA GÅNGER så mycket som en vanlig arbetare. Och så här fortsätter det, som i en gammal svartvit buskisfilm med Åsa-Nisse och Klabarpan. Folket hemma i TV-sofforna vrider på sig. Persson lovar några extra miljarder till de ”sämst ställda” och uppfattas som trygg och faderlig. Moderaterna är rika bovar som tar, sossarna är välvilliga idealister som delar ut pengar.

Detta är inte politisk debatt värt namnet.

Politik handlar inte om att vara givmild med skattepengarna, ibland måste impopulära åtgärder till för att helheten ska förbättras. Man kan inte gå till val på komplexa resonemang i Sverige – framförallt om man inte vågar förklara och sälja in dem – vilket innebär att inga av våra politiska partier törs tala klarspråk, det mörkas och mumlas och hymlas in i det sista.

Slutligen, ska en 34-årig sjukpensionerad, ensamstående trebarnsmamma få en bidragshöjning på några hundralappar, eller ska vi skapa ett samhällsklimat där hon kan rehabiliteras och erbjudas ett jobb som hon klarar av – och tjäna 5000 kr mer i månaden?

Eller ska vi för enkelhetens skull förlita oss på att ”jobben kommer”?

Andra bloggar om: politik, samhälle, val2006, Göran Persson, Fredrik Reinfeldt, socialdemokraterna, moderaterna, intressant