Religionsfrihet – vad är det?

Religionsfriheten är en av de liberala grundprinciperna, det handlar om att respektera medborgarnas religiösa uppfattningar och inte hindra vederbörandes trosutövning. Så här lyder t.ex Europakonventionen artikel 9:

Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor.

Envars frihet att utöva sin religion eller tro må endast underkastas sådana inskränkningar, som äro angivna i lag och som äro nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.

Ett land som förespråkar religionsfrihet accepterar alla religioner. Ingen religion är fel, så länge vi inte bryter någon av de andra liberala grundprinciperna. Inom ramen för detta är alla religioner sanna, och alla gudar finns. Vi har också rätt att inte tro, denna åskådning är lika sann.

I realiteten är detta är givetvis en paradox, eftersom många religioner endast tillåter en gud, och motarbetar ateism. Därför kan religionsfriheten också uppfattas som att inga religioner eller gudar är sanna, eftersom allas sanning inte kan vara sann samtidigt. Om t ex den kristna tron är sann, innebär det att den muslimska eller den judiska inte är sann, ty de kan inte samexistera i den religiösa sfären, eftersom kravet på en enda sanning föreligger.

Religionsfriheten är med andra ord en politisk, filosofisk konstruktion – som befinner sig över tron och religionen – vilket med fördel kan tolkas som att inga gudar eller religioner är sanna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Är det inte ganska lätt att komma ur den paradoxen, genom att helt enkelt säga att den går ut på att *staten* vet inte om någon eller några religioner är sann(a).

    Om någon medborgare vet att en viss religion är sann så får hen leva efter det, så länge hen inte tvingar någon annan att leva efter det, eftersom staten är den enda som får utöva tvång. Och staten får/kan inte övertygas om att någon religion är sann.

  2. Rasmus Kaj,
    Jovisst, om de troende medborgarna inte upplever statens “ovetande” som en förolämpning, dold ateism, religionsförakt etc. Annars måste staten skapa en illusion av att den tror på alla religioner.