Revolution

Drömmen om revolution lever hos såväl extrema politiska grupper som etablerade politiska partier. Vi som någon gång av misstag råkat hamna bland demonstranter eller motdemonstranter vet att många tar drömmen för verklighet, åtminstone när huvan är på och morsan inte ser. Låt oss för ett ögonblick utgå från att det INTE handlar om drömmar, låt oss fundera över vad som ryms i det misshandlade ordet ”revolution”. Rent praktiskt består en revolution av åtminstone tre steg:

1) Opinionsbildning och utbildning.

Revolutionärerna sprider sitt budskap och värvar anhängare. Visserligen är det viktigt att många civilister värvas, men för att revolutionen ska bli framgångsrik krävs även sympatier från militär och polis. Studenter är en viktig målgrupp; de är unga och radikala, har ännu inte hunnit skaffa barn, och saknar den utökade ansvarskänsla som uppstår i samband med familjelivet. Medlemmarna lär sig att hantera vapen, utföra sabotage, förhörsmetoder etc. Rörelsen finansieras genom donationer, bankrån, stölder från militära depåer o dyl.

2) Terror.

Symboliska spektakulära terrordåd genomförs, samt organiserade våldsamma upplopp och maktdemonstrationer. Ibland tar revolutionärerna på sig skulden, ibland skyller de på andra. Det gäller att utnyttja befintliga motsättningar mellan olika folkgrupper, och slå split mellan rika, fattiga, infödda, invandrare, kristna, muslimer, judar, ateister etc. Kaos är revolutionärernas vän; rädda och utsatta människor faller lätt offer för karismatiska kuppmakare som Lenin, Mussolini, Hitler och Khomeini.

3) Maktövertagande.

I ett oroligt samhällsklimat med splittrade politiker och svag militärmakt kan en relativt liten välorganiserad grupp ta makten. Det handlar om att slå till vid rätt tillfälle, de unika omständigheterna avgör vad som är rätt. Anhängarna uppmanas till samling vid TV-, radiostationer och framförallt myndighetsbyggnader. Dörrar och avspärrningar forceras, vakter och makthavare arresteras och den nya ordningen utropas.

För att snabbt komma åt vitala samhällsfunktioner, statshemligheter, valutareserven, arkiv o dyl. krävs det omfattande förhör med de forna makthavarna samt tortyr. Räkna alltid med att din motståndare är lika hängiven som du själv.

Givetvis kommer många att motarbeta revolutionen, regeringstrogen polis och militär försvarar den gamla ordningen, liksom många civila. Inbördeskrig kan uppstå, därför måste revolutionärerna vara kraftfullt beväpnade, välorganiserade och beredda att mörda de som står i vägen.

I revolutionens kölvatten syns ofta gerillarörelser, sabotageverksamhet, folkliga upplopp, demonstrationer, civilt motstånd, skriftliga protester o dyl. Andra revolutionära grupper kan vädra morgonluft och nyttja revolten för egna syften. Avhoppare från den egna rörelsen kan också utgöra ett hot. Allt motstånd måste krossas innan kaoset tar överhanden. För att hålla civilbefolkningen borta införs utegångsförbud, och censur används för att kontrollera informationsflödet. Lojala medborgare bör belönas om de avslöjar eller anger orosstiftare.

Massgravar är förmodligen det mest praktiska sättet att göra sig av med revolutionens offer, enskilda begravningar och stillsamma ceremonier hinns inte med. Eftersom fängelserna redan är fulla med ordinära förbrytare är det lämpligt att anlägga fångläger för att husera motståndsmän och upprorsmakare. Ickepolitiska fångar kan släppas fria mot att de i gengäld stödjer revolutionen; brottslingar är opålitliga, men kan användas till att utföra smutsiga jobb som avrättningar o dyl. Större grupper av orosstiftare kan förflyttas till glesbygden eller andra områden där de inte kan göra någon skada.

Gränserna bör stängas om forskare, lärare, ingenjörer och andra viktiga samhällsbärare börjar fly utomlands. Omstruktureringen av samhället kommer att kräva fortsatt tvång och våld. Då man inte kan köpa allas lojalitet finns risken att många tvångslagar blir permanenta.

När lugnet har lagt sig är det dags för revolutionärerna att genomdriva sina idéer och samhälliga reformer. Ofta handlar det om att omfördela ägandet av företag, fastigheter och jordbruksmark. Samt reformera läroanstalter, domstolar, försvaret, polisväsendet, sjukhus och liknande instanser. Särskilt viktigt är det att prägla skolor och universitet, där barn och unga vuxna på ett tidigt stadium får lära sig revolutionärernas värderingar.

Revolutionärens väg är lång och kantad av lik och hårda prövningar. Ibland kan en revolution vara nödvändig, för att få bort blodtörstiga tyranner eller terrorregimer. Revolter mot de liberala demokratierna i väst är knappast berättigade och saknar folklig förankring. Därför vilar ett löjets skimmer över våra inhemska revolutionärer. Är de beredda att ta till vapen, fängsla oliktänkare, använda tortyrtängerna och låta liken ruttna i massgravarna? För det är vad revolution handlar om. Glöm allt romantiskt skimmer.

Andra bloggar om: politik, kommunism, socialism, vänstern, revolution intressant