Riksdagen – veklingarnas sovsal?

Idag den 15:e september öppnar riksdagen med pompa och ståt, efter en (välförtjänt?) och ganska lång semester. Men alla är inte lika entusiastiska. Den avgående riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson (M) skriver det som många bloggare påtalar ofta och högljutt, nämligen att riksdagen förvandlats till en samling knapptryckande nickedockor, som blott verifierar partiernas önskemål.

Lagar och regler är tydligen bestämda på förhand av ett fåtal i partiledningarna. Och riksdagen gör bäst i att rösta igenom förslagen, annars står den politiska karriären på spel. En knepig situation för alla de yrkespolitiker som valsat runt på ungdomsförbunden sedan barnsben och vigt sina liv åt ämbetet. Det ryktas dessutom om regelrätt mobbing av de som vill spela andra melodier på lyran.

Det är tufft att vara politiker.

Kanske är det därför riksdagsledamöterna uppbär goda pensionsvillkor, så att de ska kunna ta en politisk strid, med risk för att bli åsidosatta, utkvittade och i förlängningen avsatta?

Visst skulle vårt politiska system demokratiseras radikalt, med införande av författningsdomstol, enmansvalkretsar, presidentämbeten, förändring av partistödet etc. Men redan idag kan våra folkvalda kunna bidra till en förändring, genom att profilera sig bättre, stå upp för sina åsikter, och inte vara så infernaliskt fega.

Vi medborgare röstar på dem för att vår egen makt är begränsad, och det minsta vi kan begära är att de folkvalda ska våga höja rösten, kanske t o m säga sin mening.

Många, mig själv inkluderad, skulle nog vilja påstå att DET är deras jobb.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, riksdagen, demokrati