Rör inte mitt bidrag! – medborgarlön eller tillfälliga ersättningar?

Sprid!

Inom vissa politiska grupperingar – både till vänster och höger – strävar man efter medborgarlön. En lön som utgår från staten till medborgarna utan krav på motprestation. Det finns många olika filosofier kring medborgarlön, vissa menar att den ska betals ut till alla, medan andra vill att den ska vara inkomstprövad, som en slags samanslagning av alla bidrag, en förenkling av samhällsadministrationen.

Förespråkarna menar att ingen ska behöva känna sig utanför. Ingen ska stämplas som arbetslös, socialfall eller sjukling. Alla ska ha rätt till en acceptabel standard och goda livsvillkor oavsett arbetsförmåga, personlig drivkraft eller andra särskiljande egenskaper. Kritikerna hävdar att medborgarna passiviseras; entreprenörsanda och drivkraft tynar bort. Samhället förfaller.

Idén om medborgarlön avfärdas som dyr utopisk dröm av de flesta, trots den bejakas av flera nobelpristagare.

Jag argumenterar för att idén i allra högsta grad är genomförbar, och att den till stora delar implementerats i Sverige. Det som i grund och botten definierar begreppet medborgarlön är avsaknad av (eller låg) motprestation och att lönen är tillräckligt hög för att man ska kunna leva ett normalt liv. Beskrivningen passar in på t ex A-kassan.

A-kassan har få kontrollpunkter, det krävs att vederbörande söker arbete aktivt och att hon med jämna mellanrum skickar iväg ansökningar samt träffar sin handledare. Själva aktiviteten är svår att bedöma, medan antalet ivägskickade ansökningar kan räknas, vägas och bedömas. Missköter man sig kan man förlora A-kassan, en åtgärd som sällan används. Den sökande kan om hon vill formulera sig på ett sådant sätt att arbetsgivaren inte väljer henne. Många människor i Sverige lever i åratal på A-kassa, denna arbetsförsäkring har sedan länge förlorat sitt ursprungliga syfte – att tillfälligt hjälpa människor som saknar jobb. En person som kompletterar med bostadsbidrag, bostadstillägg, barnbidrag och alternerar mellan studiebidrag, sjukpenning, föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning, socialbidrag och A-kassa kan leva i decennier utan att arbeta.

De som som värnar om bidragen menar att medborgarna inte utnyttjar systemet; de hävdar vidare att det omfattande sociala skyddsnätet krävs för att motarbeta fattigdom, klassamhälle och utslagning. Minsta angrepp på välfärsmodellen attackeras hårt och agressivt.

Jag hävdar att den svenska sociala välfärdstrukturen muterat till något som liknar en medborgarlön. Det finns människor framförallt inom glesbygden som aldrig haft en fast anställning. Hela samhällen försörjs med A-kassa etc. SVT:s Rapport gjorde nyligen ett uppmärksammat reportage ”Det är uppenbart att de inte vill ha jobb”, som handlar om arbetslösa som hellre väljer A-kassa än arbete. Jag har själv upplevt fenomenet många gånger, och jag tror inte att folk är illvilliga eller ens särskilt lata – däremot blir de passiviserade av rådande samhällsklimat. För att en långtidsarbetslös ska hitta arbete krävs ofta flytt, vidareutbildning, omskolning eller byte av bransch. Alla dessa krav är påfrestande, viket gör att den långtidsarbetslöse i många fall nöjer sig med A-kassa. Under senare år har det dessutom blivit lättare att sjukpensionera sig. Även detta indikerar att välfärdssystemet alltmer färgas av medborgarlönstanken.

Den som är road av att studera statsbudgeten noterar att ca 197,3 miljarder kr/år går till A-kassa, sjukpenning etc. Det är över 20% av statens totala utgifter. Jämför med hela utbildningsväsendet som kostar 46,6 miljarder/år. Antingen lever vi i världens sjukaste land, eller så överutnyttjas systemen. Döm själva.

Finns det några faror med ett dylikt system, eller är det här ett acceptabelt sätt att försörja medborgarna?

Faran är att de som jobbar tröttnar på att försörja de som inte jobbar. Givetvis krävs det mycket höga skatter för att driva ett dylikt samhälle, och de arbetande ser lönen försvinna iväg. De som jobbar hårt har det måttligt bättre än grannen som inte jobbar. Intresseklyftorna mellan individerna ökar. Vid en specifik brytpunkt kommer de arbetande att kräva reformer, de kommer att rösta bort bidragsivrarna, och kräva en ny politik. Då sitter de långtidsarbetslösa i klistret. Därför kommer idén om medborgarlön inte att fungera i praktiken, inte så länge vi har demokrati.

Det senaste valet är ett exempel på dylikt missnöje. Den nya regeringens politik handlar om att sänka t ex A-kassan så att den inte kan utgöra en permanent försörjningskanal. Sakta men säkert försvinner på detta sätt medborgarlönen, och förvandlas till en tillfällig hjälp. De som nu demonstrerar mot regeringens förslag om skärpta regler kring A-kassan tror inte på fullt allvar att Sverige ska belamras med fattiga uteliggare. Nej, borgarnas små justeringar kommer knappast att driva folk från hus och hem. Däremot försvinner drömmen om medborgarlön. Genom att i högre utsträckning kräva motprestation och införa succesiva sänkningar kommer folk inte att kunna använda det sociala skyddsnätet för långtida försörjning.

Arbetarrörelsen präglas alltmer av utopisk socialism, där värnandet om bidrag och ersättningar ersatt arbetslinjen. Detta märktes tydligt under valrörelsen 2006, där socialdemokraterna saknade konkret arbetsmarknadspolitik. Borgerligheten däremot har anammat arbetslinjen och driver en socialliberal politik med inslag av gammal socialdemokratisk retorik, där plikt, arbete etc lyfts fram. Detta tilltalar många, även inom arbetarrörelsen, vilket förklarar den borgerliga valsegern och Reinfeldts framgångar.

Den stora kontroversen i svensk politik handlar om hur bidrag och ersättningar ska utformas. Ska de vara tidsbegränsade och kräva kontroll och motprestation, eller obegränsade med låg kontroll och låg motprestation? Frågan skär genom blockgränserna, då det finns många inom vänstern som ogillar alltför frikostig bidragspolitik, medan det från borgerligt håll har blivit mer accepterat att bedriva bidragspolitik.

Vänstern måste välja inriktning och tydligt förmedla sin ståndpunkt till väljarna, annars riskerar de att förlora ännu ett val. Medan borgerlighetens utmaning handlar om hur de ska implementera sin politik utan att trampa på alltför många ömma tår.

Andra bloggar om: samhälle, politik, A-kassa, bidrag, medborgarlön, regeringen, socialdemokraterna, intressant.se