Samhället, dygderna och mysteriet

Religionens roll som ett sammanhållande kitt i samhället lyfts ofta fram som något positivt. De kristna värderingarna anses vara ett slags fundament för vår västerländska civilisation.

Samtidigt är det märkligt att betrakta vår civilisations stora steg i utvecklingen – från hellenismen, renässansen, upplysningen till den industriella revolutionen – de vilar alla på sekulär grund. När vi bekämpade religionen och satsade på förnuft och humanism, det var då vi lyckades, det var då vi utvecklades.

Nykonservatism med kristna förtecken är möjligen ett sundhetstecken i en tid då hjulen snurrar allt snabbare och vi har allt svårare att hänga med. Andra religioner, och andra värderingar utmanar våra, vi måste samla oss. Vi måste definiera oss, vilka är vi, och vad står vi för.

Men den västerländska civilisationen är så mycket mer än en trygg kristen famn – från Epicuros, Pico della Mirandola, Voltaire till Einstein. De tyckte inte att den gamla världen räckte till, nej, de sökte nya horisonter, nya stjärnor och nya tankar. Medan världen fortfarande ser likadan ut för de som inte vågar, eller inte vill, för de som väljer att stanna hemma.

För oss som valde att lämna tryggheten, religionens och den lilla byns stillhet, så gäller det att behålla sans och förnuft under den fantastiska resan. Även om vi inte tror på religionens mysterium längre, så finns det värden, dygder och historia som format oss under tusentals år – icke att förglömmas under det hastiga färden.