Sekelskiftets civilisationskritik

Tvång är lika med våld.

Våra västerländska liberala demokratier utövar på detta sätt dagligen våld genom sin blotta existens, då vi tvingas arbeta, följa lagar och regler etc. Så tolkas den kontroversiella tänkaren Slavoj Zizeks ord av västerländska vänsterradikaler (DN har en artikel om Zizek).

Enligt denna definition av våld blir det problematiskt att upprätta någon form utav stat, även en minimal sådan, det blir t o m svårt att reglera lag och rätt bland en liten grupp människor, eftersom böter, påföljder, eller krav på ursäkt – kan betraktas som våld – och kanske berättigas med vedergällning. Människan har ju rätt att försvara sig mot våld.

Även kärleksförhållanden blir komplicerade då en relation ofta avslutas med tvång, där den ena parten tvingas lämna den andre. Den som upplöser förhållandet utövar på detta sätt våld mot sin forne partner. Kan även detta vedergällas, genom rätten till självförsvar, och därigenom få förhållandet att fortsätta? Jag tänker inte gå närmare in på Zizeks filosofi eller tolkningarna av den. Måhända finns/uppstår en rad ad hoc-argument som reglerar de olika formerna av våld/tvång i olika sammanhang.

Under det förra sekelskiftet runt år 1900 fanns liknande rörelser och civilisationskritik. En grupp anarkister försökte år 1894 spränga Observatoriet vid Greenwich utanför London. Platsen var utgångspunkt för nollmeridianen och standardtiden, Grenwich Mean Time. Attentatsförsöket hade symboliska förtecken – man ville spränga själva tiden i luften.

Vissa avfärdar de här grupperna som ett komiskt inslag, andra upplever dem som ett fruktansvärt hot mot samhället. I t ex Grekland har statsmakten länge kämpat mot små anarkistiska rörelser, men oftast får dylika civilisationskritiska grupper lite eller inget utrymme i vare sig media eller ens i det dagliga samtalet.

För den allmänt samhällsintresserade medborgaren kan denna civilisationskritik fungera som en påminnelse om att vårt samhälle är föränderligt, skört, och att världen inte alltid sett ut som idag. Jag är av den åsikten att kritik mot samhället bör tas på allvar. Vi bör rannsaka oss själva. I all kritik, även om den kan upplevas som befängd brukar det finnas en konkret kärna.

Vid en närmare betraktelse av vår sköna liberala demokrati, ser jag allt oftare en grumlig konservativ pseudodemokrati – som inte förespråkar individ och öppenhet – utan kontroll, religiös dogmatism, nationalism, militärism – och krig i Alexander den stores fotspår. Kanske är detta pudelns kärna? En kärna som bör förpassas till historiens skräphög och inte planteras i den öppna ljusa trädgården.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, syndikalism, anarkism, kommunism, samhällskritik, Zizek, våld, tvång