Världens ögon riktas mot Gaza, där israeliskt flyg för närvarande lägger bombmattor som svar på Hamas blixtattack. Gaza är ett litet landområde, ca 40 km långt och knappt 7 km brett, som gränsar mot Egypten och Israel, med ca två miljoner invånare. Däremot gränsar Gaza inte mot Västbanken, och dessa två områden utgör tillsammans Palestina, en stat som 78 nationer erkänt. Gaza förlitar sig på israelisk elektricitet och vatten, samt hjälp och bidrag från andra länder. Viljan att hjälpa förefaller ibland stor, men sanningen är den att i princip inga arabländer är villiga att ta emot palestinier på flykt.
Så, med allt det här i bakhuvudet, kan man rätteligen fråga sig vad som egentligen utgör ett land? Är Gaza och Västbanken, som utgör Palestina, en verklig nation? De har ingen egen ekonomi, de kontrollerar inte sina gränser, och kanske har de inte ens kontroll över sitt eget område? Och somliga frågar sig huruvida Hamas verkligen representerar Gaza-borna?
Nåja, svaret på mina frågor brukar ofta landa i att israelerna ockuperat stora delar av det som skulle kunna ha blivit palestiniernas land. Palestinierna accepterade inte delningsplanen (1948) och startade istället konflikter med Israel. Offer eller upprorsmakare? Svaret beror på vilken sida vi tar i konflikten, om vi nu ska välja sida överhuvudtaget.
Mina funderingar kretsar egentligen inte kring hur vi hamnade här, utan vad dagens situation kan leda till.
Om vi vänder på frågan. Är Israel en suverän stat?
Om det militära stödet från USA drogs tillbaka, skulle Israel klara sig i Mellanöstern som en suverän nation? Är även Israel en konstruerad statsbildning vilken bygger på en mäktig allians som kanske inte kommer att hålla i en multipolär värld? Frågan är om Israel har förmågan att skaffa sig nya allierade eller klara sig helt på egen hand?
Vi närmar oss med stormsteg den multipolära ordningen, en värld där USA inte kommer att ha förmågan att agera världspolis. Vi är möjligen redan där, USA:s bakslag i Afghanistan, Syrien och även i Ukraina skvallrar om att den forna supermakten inte mäktar med, även om den fortfarande kan hota och skrämmas.
Utan USA:s skyddande vingar kommer Israel tvingas till en allians med några av Arabländerna runtomkring för att säkra sin existens. Och en sådan allians kommer att bygga på vissa eftergifter från Israel, att man slutligen skapar en sammanhängande och fungerande Palestinsk stat, där folk kan leva, arbeta och klara sig själva utan hjälp från andra. När en dylik terrorbalans skapats så kommer ordning att råda, och om Israeler eller Palestinier bryter sina löften, då kommer parterna runtomkring dem att reagera, vilket innebär en återgång till kaoset. Därför finns det incitament från bägge sidor att inte bryta avtalen.
Detta vore tillika situationen om inte främmande aktörer lade sig i, antingen USA som hjälper Israel eller Iran som stöttar palestinierna. För vi måste också förstå, att även om de inblandade ländernas befolkningar i slutänden söker fred, lugn och ro, så är det inte säkert att supportrarna vill uppnå detta. Andra länder kanske vinner fördelar just på krig och instabilitet, och därigenom kan utvidga sin egen maktsfär i ett större geopolitiskt spel.
Låt oss gå vidare utmed Medelhavet. Grekland? Skulle Grekland klara sig i en multipolär värld? Den grekiska nationen skapades på 1820-talet med assistans från bl.a Storbritannien, för att försvaga det Ottomanska väldet vari Grekland tidigare ingick. Turkarnas enorma rike bestod av många olika folk och regioner. Förutom greker, fanns där armenier, judar, araber, kurder samt latinska- och slaviska folk. Många av dem bildade egna nationalstater efter sammanbrottet, och araberna skapade flera skilda länder som Egypten, Irak och Syrien. De som blev utan var framförallt Kurderna, men även armenierna fick vänta länge på en egen nation.
Utan västmakternas skydd skulle måhända den turkiska militärmakten annektera Grekland igen, eller åtminstone göra grekerna till svaga vasaller. Det är ingen dans på rosor att bo granne med en militär stormakt, om man inte lierar sig med andra större stater förstås, och därigenom utmanar mobbaren. Givetvis skulle de ortodoxa länderna gadda ihop sig mot Turkarna, och även Ryssland skulle måhända föredra en mer pålitlig partner som vaktade inloppet till Svarta havet, där stora delar av den ryska flottan befinner sig.
Ja, nu börjar vi komma till skott; i en multipolär världsordning kan många etablerade sanningar vändas upp och ner. Och länder som tidigare varit trygga och säkra kommer att behöva söka sig nya allianser. Det vi ser nu är förmodligen bara inledningsskedet.
