Sjukskötaren som larmade

Underskötaren Peter Magnusson, vid Södertälje sjukhus, larmade i januari om rasistisk jargong och sämre behandling av patienter med utländsk härkomst. Sedan dess har han kallats till upprepade trepartssamtal av arbetsgivaren, blivit arbetsbefriad, och anklagad för att fara med osanning. Dessutom har ledningen mer eller mindre krävt att han aldrig mer ska vända sig till media. Samtidigt som de erkänner att det finns attitydproblem bland personalen på den berörda avdelningen.

Om vi utgår att Magnusson talar sanning – vi har ingen anledning att misstro honom – hur kommer det sig att han blir behandlad på detta aparta sätt? Det är väl inte han som är problemet? Utan hans arbetskamrater som inte kan hålla tungan i styr. Att försöka hindra honom från att tala med journalister är dessutom ett brott mot meddelarfriheten.

Att arbeta i vården ÄR både psykiskt och fysiskt påfrestande, och man bör nog lämna aggressionerna hemma – oavsett om vi vill skylla världseländet på direktörerna, kommunisterna, invandrarna eller cylonerna. Personalen måste hjälpa alla så likvärdigt som möjligt, det ingår liksom i arbetsbeskrivningen.

Magnusson är anställd av landstinget, i ett system som åtminstone i teorin ska bygga på folkstyre – av folket, för folket. Istället får han löpa gatlopp för att ledningen är kissnödig och inte vet hur de ska hantera hans kritik. En typ utav kritik som förmodligen är jättesvår att ta, men som är absolut nödvändig för att upprätthålla ett fritt samhälle, och dessutom visar på stort civilkurage hos en enskild individ.

Jag har själv upplevt att arbetskamrater kränker och behandlar andra illa, tyvärr tillhörde jag inte skaran som vågade eller orkade höja rösten. Genom min tystnad kunde snacket fortgå, genom min tystnad upplevdes jargongen kanske som något normalt. Det är ett rent systemfel att jaga människor som vågar peka på felaktigheter och orättvisor. Särskilt i en offentlig driven och finansierad verksamhet.

Det finns en slags kultur bland både politiker och offentliganställda chefer att de står över sina egna lagar och förordningar. Detta är givetvis fel; sanningen är att de alltid har ögonen på sig, ty det är dina och mina pengar de spenderar. Och gör de fel och begår allvarliga misstag så ska de bort, snabbare än en kamel blinkar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, vård, vården, rasism, civilkurage,