…snart är det även dags för Chavez och Kim Jung Il

Den marxistiskt inspirerade statskommunistiska system, som förr om åren kontrollerade halva världen, är på väg att dra sin sista suck. Fidel Castro var en av de som höll ut längst, trots minskat stöd från de numera fria Öststaterna och Ryssland, fortsatte han att förtrycka och utarma folket i rättvisans namn. En rättvisa som kräver censur, statskontrollerad press, inskränkningar av åsiktsfriheten, ofria val, stängda gränser, inskränkningar av handel och marknad etc etc.

Sedan Sovjetunionens fall har många socialister tagit avstånd från denna variant av kommunism, men just exemplet Cuba har överlevt i vänsterns medvetande. Man har tagit Castro till sig, och trots landets misär har många inom vänstern pekat på saker som anses goda och föredömliga, bl a sjukvård och utbildning. SVT, som många gånger kritiserats för sina vänstersympatier, gjorde häromåret en veritabelt hyllningsprogram åt Castro, som sedermera blev fällt av granskningsnämnden.

Brodern Raoul Castro tar över, och kommer enligt uppgift att fortsätta på den utstakade kommunistiska banan. Många bedömare tror emellertid att det finns utrymme för reformer i och med maktskiftet. Omvärlden blir allt rikare, med framväxande IT-nationer i Asien, allt fler investeringar i Afrika; om ytterligare några decennier kommer begreppet U-land att vara begränsat till några få stater. Allt detta medan utvecklingen står still på Cuba. Gissningsvis kommer Raoul att på sikt införa någon form av öppnare socialdemokratitiskt styre, en blandekonomi som låter revolutionsdrömmar samsas med privat entreprenörskap.

För mig är stalinismen och öststatskommunismen fortfarande levande. Mina föräldrar flydde från ett av alla dessa förtryckta länder, och mina kunskaper är måhända djupare än det som lärs ut i skolböckerna, och jag vet mycket väl hur samhället tedde sig både för mannen på gatan såväl som för de högre partimedlemmarna. Jag pratar om ett samhälle som var genomruttet på alla nivåer.

Korruption och mutor var utbrett och genomsyrade både vård, omsorg, skola och tjänstesektor. Man gav bruna kuvert under bordet till såväl hantverkare som till läkare eller universitetslärare. Exemplet från öststaterna visar hur svårt det är att avskaffa den fria marknaden, det går inte, den flyttar ut i skuggorna istället och förvandlar ett helt folk till mutkolvar och bedragare.

Det fanns värre exempel på förtryck än så, regimkritiker och misshagliga individer internerades och trakasserades. Värst var det under 40- och 50-talet; det fanns få i min generation som hade både sin farfar och morfar i livet. De försvann under krigets återtåg, ingen visste vart, förmodligen tog kölden eller svältdöden dem i Sibiriens alla fångläger. En hel generations drömmar, förhoppningar, visioner och arbete krossades fullkomligt. Det fanns få utvägar, landet förvandlades till ett fängelse, en mental tortyrkammare.

Jag har inte mycket till övers för dagens reformerade kommunister, även om de tar avstånd från Stalinismen och dess förtryck. Deras ideologi utgår från samma källa. De har fortfarande inga lösningar på hur marknaden ska regleras och styras utan att medborgarnas rättigheter förvanskas. De har inga svar på vad som ska ske med alla samhällskritiker och oliktänkare. De kan inte förklara hur proletariatets diktatur kan förenas med demokrati och åsiktsfrihet. Därför kommer jag alltid att bekämpa marxismen, oavsett vilka uttryck den tar sig. Och jag tror att det finns en särskild plats i Hades för alla dessa naiva människor som tror att kommunismen är den enda vägen för mänskligheten.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, cuba, castro, kommunism, socialism, marx, marxism