Socialdemokraterna, den onåbara sekten

Min fru har alltid sagt att Pagrotsky inte är som de andra, att han har något mänskligt över sig, och på detta sätt skiljer han sig från stenansiktena i s-ledningen. Efter valförlusten skyllde man på vädret, att det var svårt att vinna 4 ggr i rad och på att Reinfeldt lurat svenska folket – någon tillstymmelse till självrannsakan fanns inte på denna sida av vintergatan.

När nu Leif Pagrotsky går ut med frän kritik mot sitt parti känns det som om en frisk vind plötsligt susar genom de dävna rummen. Han menar att rörelsen har sektliknade tendenser, att de inte längre lyssnar på medborgarna. I bloggvärlden har herrar Morian och Laakso sakta börjat en debatt, som inte utgår ifrån att socialdemokratin är världens navel, men det kommer att ta lång tid innan några kliande tår lyckas påverka hjärnan.

Ibland undrar jag om den svenska socialdemokratin redan dog på 70-talet? Palmes förskolereform var förmodligen det sista viktiga man gjorde innan idétorka och stagnation födde löntagarfonder och bidragskaruseller. Under de senaste åren har partiet inte ens kläckt ur sig dåliga idéer. Ingenting. Istället har man byggt höga murar, gömt sig i kastellen, och förträngt omvärlden. Samma misstag som bysantinarna gjorde, detta ständigt krympande imperium, där barbarerna skickligt manövrerade längs gränserna. En vacker vårdag den 29 maj 1453 kunde murarna inte längre stå emot osmanernas kanoner, och den sista kejsaren Konstantin XI stöp i striderna på stadens gator. Och det sista resterna av det mytomspunna Romarriket var bortsopade, en ny värld föddes, på gott och ont.

Andra bloggar om: samhälle, politik, socialdemokraterna, pagrotsky, intressant.se

Dela gärna artikeln
Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments