Socialdemokraternas stolthet är orsaken till massarbetslösheten

Sprid!

I mitt förra inlägg skrev jag om den nya fattiga klassen. För att utveckla tankarna och förståelsen kring fenomenet bör vi fråga oss vad som är grunden till detta skräckscenario?

En miljon människor i arbetsför ålder står idag utanför arbetsmarkanden, de är beroende av bidrag för sitt uppehälle. Pengar som skulle göra mycket större nytta inom vård, omsorg, skola eller rättsväsende.

Trots att Sverige är ett litet land så har vi många fina och framgångsrika företag. Tyvärr så nyanställer företagen i alltför liten omfattning för att minska arbetslösheten. Ett av problemen är givetvis kostnaden för de anställda. Slentrianargumentet är att jobben går till låglöneländer, arbetstillfällena försvinner helt enkelt ut ur landet. Är det hela sanningen? Jag tror inte det. De flesta företagen vill gärna behålla verksamheten i Sverige. Språkliga och kulturella missförstånd äter ofta upp merparten av förtjänsten. Jag anser att vi kan behålla jobben i Sverige med bibehållen lön.

Låt mig ta ett exempel. Om en kontorist tjänar 25,000 kr/mån betalar arbetsgivaren 33,000 kr/mån inklusive ”arbetsgivaravgifter, egenavgifter, sociala avgifter”. Dessa avgifter har (medvetet) vilseledande namn, det handlar framförallt om pensionsavgifter, som går till oss själva. Det är egentligen inte företaget som beskattas.

Av 25,000 kr får den anställde ca 17,000 i handen efter kommunalskatt. Sedan är det 25% moms på nästan allt vi köper i butikerna, kvar blir ca 13,000 kr.

13,000 kr återstår av 33,000 kr.

Det är dyrt att anställa, och det är dyrt att leva.

Som ett resultat av att staten lägger rabarber på merparten av våra pengar tvingas vi finansiera nästan alla större inköp med lån: bil, villa, bostadsrätt, sommartorp, renoveringar, diskmaskin, frys, spis etc. Om räntan gick upp till 10% då skulle vi hamna i ett ekonomiskt helvete, som skulle få ”Krüger-kraschen” att likna en mild sommarbris. Här har vi en av anledningarna till att Göran Persson under hela sin ämbetsperiod prioritetat stabilitet; något har han ju gjort rätt.

En annan effekt av att staten dammsuger landet på pengar är att det är svårt att bygga upp ett sparkapital. Ekonomiskt överskott placeras allt som oftast i aktier, fonder o dyl. Pengarna skulle gynna företagen, få dem att växa och nyanställa. Överskottet kan också med fördel användas till att starta eget företag eller andra investeringar. Om vi tilläts spara mer då skulle vi inte bli lika beroende av vare sig lån eller bidrag. Pengar är oljan i maskineriet.

En sänkning av ”arbetsgivaravgiften” ger billigare arbetskraft utan att sänka arbetarens lön. När priset på arbetskraft går ner kan företagen nyanställa och expandera snabbare, vilket i sin tur leder till ännu fler nyanställningar. Alla nyanställda betalar skatt istället för att få bidrag. Jag är ingen nationalekonom, men sänkningen av ”arbetsgivaravgiften” skulle förmodligen finansiera sig självt.

Då återkommer vi till min ursprungliga fråga: varför står en miljon människor utanför arbetsmarknaden? Varför gör regeringen ingenting? Har våra folkvalda drabbats av totalförlamning?

Nej, det handlar om attityd. Våra folkvalda har sin bakgrund i arbetarrörelsen, de ser med stor misstänksamhet på näringslivet. Av stolthet och gammal hävd samarbetar inte socialdemokraterna med företagen. Detta är idioti, eftersom företagen utgör basen för all skatt, tillika allt välstånd. Det finns ingen dialog, det finns inget samförstånd, och det förekommer inga gemensamma åtgärder för att komma till bukt med arbetslösheten. I socialdemokraternas ögon är ”direktörer” fortfarande punchdrickande utsugare med cylinderhatt.

Den regering som bjuder in företagen, stora som små, och ställer den solklara frågan: hur kan vi samarbeta för landets bästa? Den regeringen kommer att förvandla Sverige till ett framgångsland.

Om detta är höger- eller vänsterpolitik spelar ingen roll, kanske är det rent utav sunt förnuft.