Socialdemokratin slutade att vara relevant för många år sedan

Socialdemokraterna slutade egentligen att vara relevanta för den svenska samhällsutvecklingen redan 1969. När Tage Erlander avgick och lämnade över till den mer radikale Olof Palme började nedgången för partiet, både rent praktiskt men även ideologiskt.

De enorma skattehöjningarna under 1970-talet tog kål på många svenska industrier, såsom exempelvis varvsindustrin, medan den fortfarande frodades i Finland. Socialdemokraterna och fackföreningarna borde ha stöttat företagen istället för att överbeskatta dem. De sociala avgifterna höjdes under perioden mer än i något annat land. Tanken var ju god, pengarna skulle användas till att försörja de många arbetslösa – personer som kanske inte skulle ha varit utan jobb, om man fört en lite mer företagarvänlig politik från början.

Socialdemokraterna och LO beslutade också om att stoppa arbetskraftsinvandringen – och istället satsa på flyktingmottagning, och resultatet av detta ser vi än idag. Vanlig invandring – dvs folk som etablerade sig, försörjde sig och betalade skatt – kallades för social turism. Maken till bakvänt resonemang får man leta efter. Vad ska man då kalla de hundratusentals flyktingar som efter många år fortfarande inte fått jobb?

De lama borgerliga politikerna som vann valet 1976 kunde inte hindra utvecklingen de heller, deras politik kom inte att verka förrän året därpå, 1977, och då var det mesta redan kört.

Socialdemokraterna återtog makten under 1980-talet, och försökte sedermera att socialisera näringslivet, genom de s k löntagarfonderna, ett projekt som lyckligtvis lades ner. 1989 bidrog ett antal socialdemokratiska ekonomiska reformer till överhettning, och slutligen till finanskrisen som lade landet i träda under ett halvt decennium.

På 1990-talet fick vi återigen ett kort borgerligt intermezzo med Carl Bildt i spetsen. Den här gången lämnade borgarna fler spår efter sig, med friskolor och andra valfrihetsprojekt, som fick Sverige att lämna DDR-dimmorna.

Den vanliga sagan från socialdemokraterna förtäljer att det var borgarna som orsakade krisen, när de blott övertog den. På samma sätt beskrivs krisen på 1970-talet. Historieskrivning har inte varit socialdemokraternas paradgren.

Socialdemokraternas styrka ända fram till 1969 var förmågan att lägga sig i mitten, och både främja näringslivet och arbetarna. Kommunalskatten var låg, ca 17%, och någon moms eller andra dolda skatter fanns inte. Ändå var Sverige känt som ett av världens rikaste länder, med vård och skolor i världsklass.

Det riktiga Sverige är inte högskattelandet Sverige – det riktiga Sverige är landet där företagare och arbetare samarbetar, det riktiga Sverige är landet som bjuder in utlänningar att arbeta och försörja sig. Det riktiga Sverige kräver att man gör rätt för sig, och därefter får del av de offentliga bidragen.

Och detta är inte en nyliberal dröm jag berättar om, nej – detta var socialdemokraternas Sverige.

Det där landet finns inte längre, och inte heller partiet som under så många år satt vid makten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Tja.

    Skattehöjningar började de med direkt källskatten införts ca 1948. Först ca 1968 hade de kommit i kapp resten av västerlandet, sedan gick de förbi, i skattetrycksligan.

    Världens bästa skola raserade de med enhetsskola i mitten av seklet. (Stellan arvidsson var även ordförande i svenska DDR förbundet) Studentexamen tog de, med hjälp av fp, bort 1968.

    Mutkolvslandet (bidragsberoendet) infördes när även de som varaktigt gick på fattigvård fick rösträtt ca1948.

    De högre utbildningarna gjordes politiskt beroende 1968 genom att sätta landstingspolitiker i styrelserna.

    Domstolarna gjordes politiska genom att införa domstolsverket ca 1970. Idag är varenda domare rädd om sin karriär.

    Maktdelning tog de bort med grundlagsändring 1974.

    Generalklausulerna i lagarna borde revideras till att riksdagen kan upphävas reglerna, inte regeringen.

    Socialdemokraternas samvete är tungt.

  2. När de västerländska demokratierna föddes för ca 100-200 år sedan – var det viktigt med maktdelning, samt att förhindra att politikerna fick för mycket makt. Det fanns olika former av kontroller och säkerheter.

    Under de senaste 50 åren har utvecklingen gått mot att avskaffa dessa kontrollorgan, ty vi har litat på våra politiker, och våra politiker vill göra regerandet lätt.

    Men hela poängen med demokrati är att göra regerandet svårt, kringgärdat av kontrollmekanismer. Utan detta hamnar vi lätt i ett politikervälde, som allt mer liknar en slags aristokrati, där demokratin mest är ett sätt att legitimera makten, medan de verkliga uppgörelserna sker i slutna rum, långt borta, bortom vår insyn.