Socialismen som dog

Socialismen som dog 1Redan i början av 1800-talet, då den industriella revolutionen tog fart, drömde arbetarna om att gemensamt äga företagen och dela på vinst och ansvar. Företagen skulle drivas som kooperativ, de skulle vara arbetarägda och ha en rättvis hierarki.

Arbetarna ville också ha medlemsägda livsmedelsaffärer, försäkringsbolag, banker och pensionsförvaltare. Man såg framför sig en rättvisare värld som utgick ifrån civilsamhället, dvs människor i samarbete.

Idag ser vi fortfarande små spår av detta. Coop var från början en medlemsägd kedja av livsmedelsaffärer, och även försäkringsbolaget Folksam var medlemsägt. Och Swedbank, som har sina rötter i sparbankerna var en gång i tiden en idéburen organisation som delade ut sitt överskott till lokalsamhällena. Och än idag hanterar fackföreningarna arbetslöshetsersättningar och diverse medlemsförsäkringar, även om de axlade ett ännu större ansvar förr i tiden.

Vad var det som hände med den folkliga socialismen? Varför försvann den?

Det som hände var staten. Statsmakten tog sakta över ansvaret från folket, arbetarna och civilsamhället. Staten började erbjuda socialförsäkringar, pensioner och samhällsskydd. Och det fanns inte längre någon anledning för arbetarna att starta gemensamt ägda företag, då den nya alliansen av fackföreningar och stat förhandlade fram löner och villkor. Statssocialismen föddes, och tog över ansvar och handlingskraft från medborgarna. Tanken om folkägda kooperativ gick ur modet. Och istället för ett starkt civilsamhälle så föddes den starka staten, som tar hand om oss från vaggan till graven. Detta är emellertid långt ifrån de flesta beskrivningar av socialism, Marx exempelvis beskrev sin ideologi som statslös.

Dagens socialister har vandrat ännu längre bort från sina läromästare. De pratar om genus, postkolonialism, rasifiering och kulturell appropriering. De socialistiska ekonomiska teorierna har ersatts med kulturkrig. Man underblåser allehanda inbillade orättvisor mellan män, kvinnor, vita, svarta, kristna, muslimer, hetero, gays etc. Trots att alla dessa grupper lever hyfsat gott i det västerländska samhället, bättre än någonsin förut i historien. Genom att skapa sprickor, motsättningar och friktion så hoppas nyvänstern att viljan till marxistisk revolution ska blossa upp igen. Istället för att bygga upp, så bryter de moderna socialisterna ner. Och då har vi kommit väldigt långt ifrån arbetarkollektivet som en gång i tiden drömde om att starta en gemensamt ägd fabrik.