Social(o)liberal?

Björn Pedersen skrev ett intressant inlägg om liberalism och socialliberalism, där den svenska varianten utmålas som blåtonat sosseri. Björn beskriver sig själv som socialliberal, eftersom han förespråkar offentlig sjukvård och utbildning, men därifrån är steget förmodligen ganska långt till den svenska socialliberala traditionen, som kräver statlig inblandning i det mesta.

Är socialliberalismen en slags reträtt för oss liberaler, den nödvändiga och realpolitiska tillämpningen av den liberala ideologin? Är det så att den mer klassiska liberalismen inte fungerar? Låt oss titta på några traditionella trätoämnen: vård, utbildning och socialförsäkringar.

Vården är till för alla, menar de flesta, men någon måste betala läkarnas och sjuksköterskornas löner, samt för material, hyra administration etc. Vi måste inse att vården är en kommersiell industri som omsätter miljarder. Om vi skulle bejaka den mer kapitalistiska tanken om minimal statlig inblandning, och finansiera vården med privata försäkringar, skulle vården förmodligen bli mer anpassad för konsumenterna samt mer servicemedveten. Från socialliberalt håll skulle kritiken vara hård, ty vad ska hända med alla de som inte har RÅD med en sjukvårdsförsäkring? Ja, det är väl HÄR staten kommer in i bilden och hjälper de utslagna. Skillnaden mellan den liberala och den socialiberala tanken. Staten agerar som en last line of defence, en yttersta utpost, en grundförsäkring för alla medborgare. På detta sätt vore privatfinansierad sjukvård knappast farligare än sossarnas kö- och byråkrativård.

Socialförsäkringar då, a-kassa, föräldraersättning, sjukpenning, socialhjälp etc? Hur ska vi lösa detta med minimal statlig inblandning. Ja, jag tror att vi blivit förblindade även här, de flesta försäkringar kan privatiseras och utsättas för välbehövlig konkurrens. Blott folk som arbetar har egentligen behov av att försäkra sig mot sjukdom eller arbetslöshet, och eftersom de har arbete kommer de flesta att ha råd med utgiften. Föräldrapenningen kan avskaffas helt och ersättas av skattelättnader. Och samma sak gäller här som i förra exemplet, staten griper in när det krisar, som en sista utväg. Myndigheterna kan härmed koncentrera sig på att hjälpa de riktigt utsatta istället för att flytta pengar mellan medelklassen.

Vad gäller utbildning blir det svårare. Med nuvarande skolsystem där barn och ungdomar tillbringar 9 plus 3 år i skolan, och ibland 4 år till på universitet – skulle kostnaden bli tung för föräldrarna utan offentligt stöd. Och även om de flesta hade råd, skulle många inte ha det, och därmed vore dessa ungdomars chans till ett bättre liv kraftigt kringskuret.

Samhället kräver utbildning; vi kan inte ens rösta, eller delta i den enklaste debatt utan rudimentara kunskaper om samhällets uppbyggnad. Och utan att räkna och skriva kan vi inte ens skaffa sig information på egen hand. Därför menar många att utbildning bör vara offentligt finansierad, åtminstone om dagens skolstruktur ska behållas.

I takt med att föräldrarna blir allt mer välutbildade kommer barnen att ha större förkunskaper, kanske måste det gamla undervisningssystemet förändras, där mer avancerade kurser införs på ett tidigare stadium? Kritik riktas också mot dagens skola som mångt och mycket går ut på att förvara barnen, så att de inte går sysslolösa, och föräldrarna kan arbeta på dagarna. Genom effektivare utbildning kan möjligen skolgången förkortas, och kanske bli så pass billig att den kan privatiseras helt? Och även här ingår statlig hjälp som en sista utväg, när föräldrarna inte kan betala.

Vilken sadistisk nyliberal, utbrister många socialliberaler. Hur ska vi fördela samhällets gåvor? Det finns ju ingen som helst fördelningspolitisk linje i detta. Det här är vidrig rovkapitalism, som utnyttjar de fattiga och berikar de rika!

För det första så tror jag inte på fördelningspolitik – att ta pengar från de rika och ge till de fattiga – för att fördela i rättvisans namn. Härigenom förminskar man den fattige, och låter henne förstå att hon varken kan eller behöver klara sig själv. Den enda fördelningspolitik jag tror på är utbildning, en god och kvalificerad skolgång som kommer alla till del. Det är kunskap som skapar klassresenärer, rikededomar, nya tankar och idéer. Blott utbildning kan lyfta folk ur misären och göra dem självförsörjande. Ja, egentligen är de blott de själva som kan lyfta sig i håret men utbildning ger dem KRAFT att göra det. Här hjälper inga stöd eller bidrag, det är bara konstgjord andning. Och vi lägger ner ca 25-30% av den totala offentliga budgeten på konstgjord andning.

Varför privatisera allt (utom möjligen skolan)? Kommer samhället att bli bättre då? Ja, det är min övertygelse. Genom att kraftigt skära ner på de offentliga utgifterna och låta privata aktörer ta hand försäkringar, vård mm frigör man pengar och kraft. En viktig aspekt är också att minska staten och dess makt. En liten stat (med låga skatter) har inte makt att inskränka medborgarnas liv.

Låga skatter gör det också lättare för folk att försörja sig, idag krävs en småföretagare på över 60% i skatt på intäkterna, vilket skapar en enorm uppförsbacke innan verksamheten bär frukt. I en värld med mindre skatter blir det lättare att öppna ett café, starta bageri, frisörsalong, keramikverkstad, fotoateljé etc etc. Försörjningen förenklas och fylls med mer glädje, då många upplever egenföretagande som mer stimulerande än att arbeta åt andra. Givetvis kommer det även att finnas storföretag och stora organisationer. Men det är framförallt den lilla medborgaren och hennes värld som kommer att förändras, till det bättre.

Och det gamla klassamhället kommer INTE att återuppstå. Eftersom det gamla klassamhället inte byggde på blott ekonomiska premisser. Demokrati, allmän rösträtt, yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet, näringsfrihet etc ligger till grund för vårt moderna samhälle, där medborgarna skapar sin egen framtid. Rovkapitalismen dog när arbetarna tilläts organisera sig. Privilegiesamhället försvann när viktiga samhällspositioner blev allmänt tillgängliga. Fattigdomen fördrevs när fabrikörer började med masstillverkning och kunde erbjuda låga priser på dagligvaror, kläder etc. Och vinnarna blev de anställda, löntagarna – de som tidigare var bönder, torpare och tjänare – världen öppnade sig för dem. Och varenda inskränkning, varenda skattehöjning, varenda integritetskränkning kommer att drabba arbetarna värst, ty det är dylika lagar som skapar klassamhällen – inte ekonomisk frihet.

Detta är det långa svaret på varför jag inte kallar mig själv socialliberal, utan bara liberal.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, kapitalism, liberalism, socialliberalism