Staten – finns den?

Statsmakten är något självklart för de flesta. Det är till den man betalar skatt, och därifrån kommer skola, vård, polis, försvar etc. Det är också till staten man vänder sig när man ska ha olika tillstånd, prövningar och all annan byråkrati. Och det är våra folkvalda politiker som styr staten och stiftar lagar. Så ser det ut, grovt förenklat.

Men om folket plötsligt bestämde sig för att inte längre vilja ha en stat – då skulle staten inte längre finnas kvar. Även om staten skulle spjärna emot, så är folket fler än statens funktionärer och tjänstemän. Och staten är egentligen ingenting utan sina medborgare. Blott ett tomt skal.

Medborgarna skulle därefter själva kunna organisera sig och skapa kooperativa eller privata lösningar för vård, omsorg, skola och rättsväsende. Civilsamhället löser det mesta, det uppstår snart försäkringsbolag och kooperativ som erbjuder alternativ till dagens socialförsäkringar. Vi ser också privata vaktbolag, föräldrastyrda skolor, frivilligkårer som bygger vägar etc. Det finns många sätt att foga ihop samhällets byggstenar, staten är blott ett sätt.

Vissa skulle hävda att det nya civilsamhället som uppstår egentligen bara är en ny slags statsmakt, annorlunda är den första, men ändå en statsmakt. Och det är förvisso sant. Staten kan vara elitistisk, som den är idag, men den kan också vara mindre, enklare, styrd av gräsrötterna via privata eller frivilliga initiativ, i små enheter som tillåter regionalt styre och medborgerlig överblick. De små regionerna styrs via lokala omröstningar eller delegeras till betrodda personer med gott omdöme.

Givetvis kommer det förr eller senare att uppstå konflikter och problem mellan de olika regionerna, detta föranleder somliga regioner att gå ihop, enligt devisen ju fler vi är  desto starkare blir vi. Utvecklingen tvingar även andra mer fredliga regioner att förena sig, ty annars blir de oskyddade och ensamma. Samgåendet anses dessutom förenkla handel, penningtransaktioner och resande. Och snart har vi län, nationalstater och slutligen imperier. Och vi är plötsligt tillbaka där vi började.

Då reser sig folket på nytt, och ifrågasätter nyttan med den stora starka oöverblickbara staten. Civilsamhället och regionerna vill åter igen ha självstyre, och imperiet löses ännu en gång upp i sina minsta beståndsdelar, och vi börjar om från början.

Frågan är var vi befinner oss i den här utvecklingen?