Statsmakten utmanas från oväntat håll


Statsmakten utmanas från oväntat håll 1Det finns olika ideologiska perspektiv på brott och straff. Den klassiska synen är att gärningsmannen ska straffas och/eller isoleras från samhället så att medborgarnas slipper hans gärningar. Den socialistiska eller vänsterliberala synen är lite mer komplicerad. Här utgår man ifrån att yttre omständigheter bidragit till gärningsmannens situation, det personliga ansvaret lämnas ofta därhän. Förövaren har kanske hamnat i dåligt sällskap, haft en torftig barndom, eller tillhör en utsatt grupp. Det är egentligen inte hans fel, det är samhällets fel, det är allas fel. Genom omfördelning av resurser, stöd, hjälp och utbildning så kan vi förhindra brottslighet och många andra samhällsproblem.

I de flesta västländer har man en blandad syn på brott och straff, både den klassiska synen med inslag av den vänsterliberala. Ser vi att brottslingen bättrar sig under strafftiden, och försöker göra något åt sin situation, då kan det bli frågan om strafflindring, stöd eller utbildning. Grova förhärdade brottslingar utan ånger har man däremot sällan överseende med. Dödsstraff finns som alternativ i vissa länder.

I Sverige har den vänsterliberala linjen vunnit mark. Vi erbjuder stora straffrabatter, och polisens har mer överseende med brottslingar som tillhör utsatta grupper. Media fokuserar ofta på gärningsmannens situation och offret glöms nästan bort. Möjligen kan den mjukare linjen fungera i ett mer slutet samhälle, utan inflöde av grövre brottslighet från utlandet. I dagsläget står vår rättsordning handfallen inför den nya maffian som slagit rot i landet.

Klanerna från Mellanöstern insåg att Sverige erbjöd en bra grogrund för deras verksamhet, narkotikaförsäljning, utpressning, osv. Den fria migrationspolitiken med möjlighet till anhöriginvandring möjliggjorde och stärkte deras truppförflyttningar. Polisens mjuka hållning lät dem på något decennium ta makten över många förortsområden. Och de låga straffen tillät en snabbare återgång till klanlivet och dess verksamhet.

De driver in pengar inom sina regioner, de lagstiftar, ser till att lagarna följs, agerar domstol och utdelar straff. Med andra ord så har de blivit en stat i staten, med eget lokalt våldsmonopol, eget rättsväsende och ofta egna skolor, religiösa byggnader, fritidsaktiviteter etc.

Den svenska statens våldsmonopol (polisen) ges allt mer sällan tillträde till dessa områden. Stora grupper av klanmedlemmar samlas, följt av hot och stenkastning, vandalisering av polisbilar osv. Vi vet att polisen ibland behöver eskort för att kunna ta sig till sina arbetsplatser i dessa områden. Många inhemska och utländska kritiker har varnat för dessa s.k parallellsamhällen under många år, men i Sverige har vi valt att inte lyssna. Kanske har migrationspolitiken också blivit något av vänsterns prestigeprojekt, de vill inte erkänna att de haft fel och riskera att förlora sina privilegier. Vad våra makthavare möjligen inte förstår är att de orsakat samhället mycket stora skador, och det kommer att ta många år att lösa alla dessa problem.

Om polisen misslyckas med att stävja den organiserade brottsligheten då kan klanerna utvidga sina territorier, och de kommer att börja hota politiker, makthavare, företagsledare, domare, advokater, vittnen, vanliga medborgare osv. Detta sker delvis redan idag, men det kan givetvis bli värre om ingenting görs. Klanernas drivkraft är pengar, makt och territorium, utvidgning sker genom konflikter, småkrig allianser osv. I dagsläget lär det finnas ca 40 klaner i Sverige. Och med den ideologiska syn vi har på brottslighet, kontra polisens resurser och organisation, samt samhällets allmänna inställning så ser det mörkt ut.


Följ oss
Sammanfattning av veckans artiklar till din inbox varje måndag