Statsskulder inom EU

Två bilder av EU-ländernas statsskulder. Den översta är procent av BNP, dvs en procentuell fördelning av skulden beroende på medborgarnas produktivitet.

EU-debt-gdp

Och den understa är i miljoner euro, dvs en konkret bild av den faktiska skulden, oavsett landet/folkets produktivitet. Graferna är från Eurostat.

EU-debpt-million

Vad lär vi oss av detta?

För det första så noterar vi att skuldbördan inte är något syd-nordligt fenomen, där vi har lite skulder i norr och mycket i söder. Nej, det finns en väst-östlig dimension också, där de forna öststaterna är relativt skuldfria, gentemot de skuldtyngda västeuropeiska länderna.

Vi noterar också att om exempelvis Grekland, Portugal och Cypern blev mer produktiva, dvs ökade sitt BNP, så skulle deras skulder minska väsentligt. De faktiska skulderna är en bråkdel av de rikare västeuropeiska ländernas. Detta ser vi på den understa kartan.

Och kanske förvånar det några, men Tyskland är att av de mest skuldtyngda länderna i EU. Det är väl OK så länge de har god ekonomi och betalar av sina lån ordentligt, men vad händer om ekonomin går ner, och folk vill ha koreanska och japanska maskiner istället för tyska? En minskning av tyskt BNP skulle kunna få förödande konsekvenser, inte bara för Tyskland utan för hela unionen. Allt kan hända i vår föränderliga värld. Och det är tydligt att det här imperiet – på alla punkter – är byggt på lerfötter.

Intressant? Dela artikeln!

Gillar du Avancemang så kanske du gillar den här boken?

För dig som uppskattar science fiction, rymdopera och en och annan filosofisk fundering.

79 kr för e-boken. Mer info, eller köp, klicka här.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Absolutvärde på statsskulden är ett fullständigt poänglöst värde. Om du ska ha ett rättvisande värde, räkna i alla fall om den till per capita.

    Tyskland är det ojämförligt största landet inom EU med 81 miljoner invånare. Därefter kommer UK, Frankrike, och Italien med 60-65 miljoner vardera. Sedan kommer Spanien på 46, och Polen på 38. Dessa sex länder har ungefär 2/3 av EUs befolkning. Därefter kommer resten på 20 miljoner eller färre.

  2. Poängen var den att om BNP minskar eller växer så påverkas statsskulden – eller hur? Det blir ju svårare att betala tillbaka om lönerna (och skatteintäkterna) går ner, som i Grekland t ex. Alltså är det inte alls poänglöst att prata om absoluta värden, eftersom omständigheterna kan ändras. Men skulden står fast…

    • Poängen är att tyskarna har två fördelar framför grekerna (eller egentligen fler, men de kan kokas ner till två):

      1. Det finns många fler tyskar än greker (7-8 gånger så många).
      2. Tyskarna är mer produktiva än grekerna (BNP per capita är ungefär dubbelt så hög).

      Om tyska ekonomin skulle hamna i problem skulle förmodligen faktor 2 påverkas, men inte faktor 1 – i alla fall inte på ett par generationer. Därför kan jag köpa ett resonemang där man jämför statsskuld per capita, men inte absolut statsskuld.

      Dessutom får grafiken en annan, mer subtil, effekt: eftersom de största länderna av naturliga skäl har störst statsskuld så blir stora delar av kontinentens yta målad i farlig mörkröd färg, vilket ger intrycket av att hela Västeuropa är i kris. Men det är ju bara för att de största länderna ligger där, med mest befolkning och störst yta.

  3. En annan poäng är att illusionen om evig produktivitetsökning.

    De första rundorna med lån till produktivitetsökningar eller nyare produkter (som man hoppas kunderna skall betala långt mer för än tidigare produktgenerationer – gärna genom konsumentskulder) är lågt hängande frukter. Har man inte gjort något produktivetshöjande, är införandet av en ny arbetsmetod eller ett ändamålsenligt verktyg kanske en dubbling eller tiodubbling av produktiviteten.

    Men efter ett antal omgångar börjar man vilja njuta frukterna av sitt arbete. Det innebär att man egentligen inte vill höja produktiviteten utan endast vill låtsas höja den. Således lånar man till spelade produktivitetsökningar, det vill säga genom omorganisationer. Man skapar en massa omorganisationsarbete som egentligen inte leder till något men eftersom man ändrar redovisningen samtidigt gör det jämförelser mot tidigare omöjliga.

    Det är i det läget kriserna kommer som kastvindar i stormen på en liten 30 fots segelbåt på Atlanten.

    Den största risken är om det gått några generationer vilket gör att man glömt lektionerna som de första generationerna lärde sig eftersom man tappat kopplingen till de underliggande sambanden. Man ser således endast makroförhållandena, men är blind inför mikrohandlingarna som krävs för att upprätthålla makro.

    Besvärjelserna och de magiska formlerna har därmed förlorat sin innebörd. Det spelar ingen roll vilken lagstiftning man genomför eftersom den riktar sig helt fel.