Stor eller liten statsmakt, eller ingen alls?

Få människor ifrågasätter statsmakten. Vi betalar våra skatter och tar del av det offentliga utbudet, utbildning, vård, socialförsäkringar etc. Samhället kan emellertid organiseras på andra sätt, där sjukhus, skolor och annat sköts av civilsamhället. Vanligtvis kallas det här för privatiseringar, men det kan lika gärna vara föreningar, kooperativ el dyl som driver dylika inrättningar. I USA är påfallande många sjukhus drivna non-profit, och fackföreningar kan sköta arbetslöshetsersättningar, sjukersättningar etc, och dessa organisationer är tillika medlemsdrivna.

Många är emellertid rädda för att alla dessa tjänster ska kosta för mycket, och att fattiga människor inte ska ha råd att gå till doktorn. Även mer marknadsliberala länder har emellertid olika former av sociala skyddsnät för samhällets olycksbarn. Bidragen går till de som verkligen behöver, och inte till alla, som i välfärdsstaten Sverige. Här har alla gjorts beroende av staten, emedan det egentligen bara är ett fåtal som behöver den typen av hjälp. Solidaritetstanken är i grund och botten god, men den kan också användas till att berättiga uppbyggandet av en allomfattande statsmakt. Alla är beroende av staten, vare sig man behöver dess tjänster eller ej. Vinnarna är politikerna, som får allt mer att säga till om.

Skatten är det magiska filter som gör att allt blir “gratis”. Trots att statens tjänster alltid kostar mer än när det görs i privat regi. Staten kan inte skapa eller tillföra något, utan blott omfördela, samt skära en bit emellan, ty det kostar en hel del i administration att införskaffa och omfördela skattepengarna.

Den stora staten behövs egentligen inte. Vi skulle klara oss utmärkt med enbart polis, militär, rättsväsende samt en nödkassa som används vid kriser eller när någon blir utförsäkrad. Alla andra försäkringar skulle fackföreningar och försäkringsbolag kunna tillhandahålla. Och eftersom skatten skulle bli väldigt låg, skulle vi ha mycket mer pengar över, och välja de tjänster vi önskar.

Även frihetliga socialister är eniga om detta, även om privat är ett skällsord. De föredrar kooperativa banker, kooperativa livsmedelsaffärer, fackföreningar, medlemsägda försäkringsbolag etc. Den frihetliga vänstern gillar inte heller den stora staten, utan ser den som en fiende. De vill flytta makten till småfolket, till civilsamhället.

Någonstans gick det emellertid snett, när socialdemokraterna vann makten kontinuerligt under 1900-talet, då började de att gilla statsmakten, ty den blev en del av dem själva, och den kunde nyttjas för att vinna ännu mer makt.

Morgondagens ideologiska strid handlar inte om vänster eller höger, utan om de som försvarar den stora staten (etatister) och de som vill minska statens makt.

Även borgerligheten är delad, där alltför många vill bygga vidare på den stora statsmakten. Traditionellt sett har liberala och konservativa partier arbetat för att minska bidragsberoende och statligt ägande, men de har numera lierat sig med socialdemokraterna och i tysthet accepterat den rådande ordningen.

Behöver vi en stat överhuvudtaget?

Det finns en del fraktioner inom både vänstern och högern som vill gå vidare till ett statslöst samhälle, libertarianer, anarkokapitalister, syndikalister och anarkosyndikalister.

De ser att staten nästan alltid växer, den blir större och kräver mer skatt, vilket leder till slutsatsen att den bör avskaffas. De nöjer sig inte med ett mellanläge, staten ska bort helt och hållet.

Problemet här är själva definitionen av begreppet stat.

Ofta vill statskritikerna decentralisera, att mindre enheter ska organisera samhället, utifrån markägande, samfund, arbetskooperativ etc. Även om staten inte existerar kommer det likväl att finnas maktcentrum, även om de inte kallas för stat, utan något annat.

Och det finns historiska exempel på organisationer som agerat med närmast statsmässig auktoritet. Det Brittiska Ostindiska kompaniet var ett privat företag som hade både flotta och armé, och de erövrade delar av Indien. Tempelriddarna är också ett dylikt exempel, som bl a köpte Cypern av Rickard Lejonhjärta, och under en kort period styrde över ön. Även Hansan i Östersjön är exempel på en liknande kraft, och idag är kanske de stora drogkartellerna i Sydamerika de tydligaste exemplen. Förutom att idka droghandel så bygger de upp arméer och styr lokalsamhällen utifrån egna regler och lagar.

Med andra ord så är det inte särskilt tydligt var gränsen mellan stat och det andra går. För en privatperson i Sydamerika så framstår ibland kartellerna som en större auktoritet än självaste statsmakten. Och för indierna under 1700-talet så gjorde det kanske ingen större skillnad att de blev ockuperade av ett privat företag eller av en stat. Ostindiska kompaniet handlade tillika med droger, i det här fallet opium som var förbjudet i regionen.

Ofta lyfter anarkisterna fram begreppet frivillighet. Om staten avskaffas så kan man ingå i frivilliga förbund, och eventuellt byta om det inte passar. Samhället är en mosaik av regioner och kooperationer, medborgarna kan välja vilken form av styre de önskar. Och de styrande skiktet måste konkurrera om medborgarnas gunst. Så skulle det kunna se ut, åtminstone i idealfallet.

Skillnaden jämfört med dagens samhälle är ofta storleken och styrelseformen. Fast även idag kan du lämna ditt land, och flytta till en mer attraktiv plats, med ett mer passande politiskt system. Även om avstånden är något större (om man jämför med mikronationer) och det finns språkliga och kulturella barriärer.

Anarkismen kan därutöver ibland uppfattas som inåtvänd och apatisk. De ställer sig ofta utanför samhället. Den gemensamma nämnaren handlar ofta om hatet mot staten, och inte vad som ska byggas istället, eller hur det ska ske. Och vi ser alltför få exempel på statskritiska personer som byggt upp föreningar eller samhällen som utgör en konkurrent till staten. Kanske är namnet på styrelseskicket inte så viktigt, utan snarare dess principer, och hur den agerar.

Ett verkligt frihetligt samhälle kräver någon form av neutralt organiserat styre, som skyddar medborgarnas rättigheter genom universella lagar, som gäller allt och alla. Ett privilegiesamhälle skulle snabbt bidra till en känsla av orättvisa, och det skulle behövas våld för att underkuva de missnöjda. Håll dig väl med folket, var ett av Machiavellis råd till furstarna. Och han hade rätt, den som inte har folket på sin sida, utan enbart stödjer sig på aristokratin, lever farligt. Och även om man lyckas slå ner folkliga uppror, mörda och straffa upprorsmakarna, vem ska sedan bruka åkrarna? Tyvärr var det sällan furstarna lyssnade på Machiavellis råd; slaveri, livegenskap, orättvisor och drakoniska straff var inte ovanligt ända fram till 1900-talet i Europa och angränsande länder.

Demokratin och den lika och allmänna rösträtten var ett svar på dylika orättvisor. Och även om dagens demokratiska system degenererat, och blivit till en slags politikeraristokrati, så känner sig medborgarna fortfarande delaktiga och inlemmade i samhället. Och det är en viktig sak. Dagens politiker är mer i linje med Machiavelli, och de låtsas lyssna på folket, åtminstone vart fjärde år. Tills folket ännu en gång tröttnar överhetens lögner och maktmissbruk.

Mänsklighetens nästa steg i den politiska utvecklingen är förhoppningsvis mer frihetliga samhällen, och en mindre statsmakt. Även om utvecklingen inte pekar ditåt just nu, med Ryssland och Kina i spetsen, och vi har gott om överstatlighet även i väst genom EU, Nato och USA. Reaktionen mot den stora staten borde vara det diametralt motsatta, regionalism och ett starkt civilsamhälle.

Frågan är om detta är möjligt i en värld där den tekniska utvecklingen möjliggör en extrem övermakt, med storskalig övervakning, digitala pengar och förenklat skatteuttag, censur och makt över media? Spelar den tekniska utvecklingen etatisterna i händerna? Är det kört för frihet, integritet, regionalism och folkligt styre?