Jordens storstäder är sårbara, och beroende av en mycket känsklig infrastruktur. Varje dag forslar tusentals lastbilar livsmedel och varor in i våra stadskärnor. Enorma mängder vatten rinner genom vattenledningar. Miljoner kilowatt el förbrukas för uppvärmning, matlagning och industriell tillverkning.
Vad händer vid en katastrof, som den i södra USA (orkanen Katrina)? Om försörjningen av antingen mat, vatten eller el uteblir så finns det lite eller inga reserver. Hur många konservburkar har du själv hemma? Hur många blöjor, toarullar, bindor? Hur länge skulle de räcka? Och vad gör vi utan vatten eller el?
Jag inbillar mig att folk på landsbygden skulle klara sig bättre, det finns vatten i sjöarna, man kan elda med ved, och närheten till jorbruken gör att matbristen inte blir lika akut.
Situationen blir omvänd i en storstad. Lägenheten blir till ett fängelse, gatorna förvandlas till laglöst land, ty alla gör vad som står i deras makt för att försörja sina nära och kära. Den kultiverade, urbana livsstilen ersätts av djungelns lag. I realiteten finns endast en utväg, att lämna staden, att ge sig ut på landsbygden, söka skydd hos släkt och vänner, eller hyra ett dyrt hotellrum.
Vi förstår plötsligt varför antikens miljonstad Rom låg öde under medeltiden. Efter krig och söndring, när akvedukternas vatten inte längre nådde fram till hem, fontäner och badhus så dog metropolen. När matkärrorna som försörjde staden inte längre rullade på gatorna då flyttade invånarna. Först de förmögna, sedan borgare och köpmän, och till sist de fattiga, som egentligen inte hade någonstans att ta vägen.
