Folk som besökt Kina kommer ofta hem med yviga berättelser om snabbtågen, skyskraporna, fabrikerna, infrastrukturen osv. Liknande historier som Amerikaresenärerna berättade under 1930-talet. Idag är USA mer känt för sin undermåliga standard; vägar, flygplatser, hus och annat om inte underhålls eller utvecklas. Samt brottet mot den amerikanska ideologin – som skulle hålla den brokiga nationen samman – tankar om låga skatter, personlig frihet och begränsad statlig inblandning. Genom hårt arbete skulle alla ha möjligheten att forma sig ett friare och mer framgångsrikt liv. Något som blir allt svårare.
Det kinesiska ledarskiktet erbjuder inte alls samma ideologi av frihet, men de har ändå lyckats berika stora delar av sina medborgare under några få decennier, och gett dem stabila liv i moderna och välorganiserade städer. Kinakritiker brukar ofta lyfta fram avsaknaden av en fungerande vårdapparat, svagt juridiskt system samt bubbla-ekonomin som hotar att kollapsa.
De västliga och asiatiska samhällssystemen skiljer sig åt en hel del. Vi kan jämföra med Japan som också har ett svagt juridiskt ramverk, men det har inte hindrat deras framgångar vad gäller ekonomi och tekniska framsteg. Till syvende och sist handlar det om att våra kulturer skiljer sig åt. I en konsensus- och lydnadskultur så kanske det juridiska systemet inte behöver vara vattentätt? Energi riktas mot annat håll; det vi anser vara viktigt kanske inte tilltalar asiaterna, och vice versa.
Utan att vara kulturrelativist, då jag anser att västvärldens kultur av frihet och rättigheter är unik och enastående, och jag själv skulle inte vilja leva utan detta ramverk. Men jag inser att det finns andra drivkrafter i världen, och de lyckas förvånande väl med sina uppsåt, utan att kopiera vår kultur i minsta detalj.
Låt oss återvända till USA. Jag har redan tidigare varit inne på att deras militära övertag kanske är överdrivet, till och med obefintligt. Tänk ett scenario där kineserna oskadliggjorde fyra amerikanska hangarfartygskonvojer i Stilla havet, vilka närmar sig Taiwan och den kinesiska kusten. Moderna överljudsrobotar är inte lätta att försvara sig emot. Och det finns en risk att hangarfartygen mest är potemkinkulisser från det kalla krigets dagar.
Ett sådant tilltag skulle tillintetgöra USA. 4-5000 besättningsmän på varje skepp, inklusive de enorma materiella och strategiska förlusterna. Det enda återstående motmedlet vore kärnvapen, som man ändå inte kan använda eftersom risken för vedergällning är överhängande. Ingen kan vinna ett kärnvapenkrig.
Kina kommer förstås inte att genomföra en dylik attack. Men de har tänkt tanken, och de vet hur stora chanserna är att lyckas. Ryssarna har också gjort ekvationen.
Utifrån dylika utgångspunkter är USA inte den enda supermakten längre. Och det är en påtaglig förändring i den globala gemenskapen. Frågan är om USA kommer att acceptera en multipolär värld? En värld där de inte är ensamma världspoliser som bombar och tillrättavisar uppstudsiga länder?
Världen är numera uppdelad i flera olika maktsfärer. USA och Nato med sina allierade, samt erövrade länder från andra världskriget. Jag gör en distinktion här, då de enda verkliga allierade är Storbritannien och det gamla samväldet samt Frankrike. Japan och Tyskland är erövrade länder där det fortfarande finns amerikanska militärbaser. Och i en värld där USA försvagas kan dessa erövrade länder vända den gamla fienden och erövraren ryggen. Tyskarna minns det urskiljningslösa bombandet av deras vackraste städer i slutet av kriget, och japanerna minns atombomberna.
Västvärlden är inte lika enig som vi kan tro. Väst hålls enbart ihop av USA som länge varit militärt och ekonomiskt överlägset. Problemet är att ekonomi och militärmakt hänger ihop. Om man flyttar fabriker och tillverkning till låglöneländer, som amerikaner och européer gjort i decennier, då underminerar man till slut även sin militära bas.
Mången amerikansk militärexpert förvånades över ryssarnas uthållighet i Ukraina, och över mängden av artilleri de hade till sitt förfogande. Begreppet industriell krigföring blev åter på var mans läppar. Det krävs en enorm tillverkningsindustri för att kriga och framförallt för att vinna krig. Och ibland kan mängden vara viktigare än att ha den senaste tekniken, då den ofta är dyr, svårtillverkad och kräver mer underhåll.
Verkligheten drog undan stolen från västvärlden just när hon skulle sätta sig. Med en underminerad och försvagad tillverkningsindustri, och extremt dyr och översofistikerad militärmakt, vart ska vi ta vägen nu?
De alternativa maktsfärerna är i dagsläget Kina, Ryssland, Japan, Korea, Indien, Brasilien, Turkiet, Iran samt de gamla europeiska stormakterna. Hur allianserna mellan dessa olika läger kommer att byggas är förstås inte helt klart, men vi ser att Indien, Kina samt länder i Mellanöstern graviterar mot Ryssland. Även Natomedlemmen Turkiet är ryssvänligt. Vi kan också tänka oss att vissa länder i Latinamerika vänder sig till Ryssland, då de är måttligt roade av decennier av amerikanska påverkansoperationer och politisk inblandning.
Vi inser plötsligt att västvärlden tillsammans med Nato inte är så överlägset längre. Om väst startade krig med Kina skulle vår ekonomi gå omkull totalt, då vi är väldigt beroende av kinesisk export. Betrakta sanktionerna mot Ryssland och vilken negativ effekt de fick, att utmana kineserna vore möjligen ännu värre.
Kineserna och ryssarna har gjort hemläxan, de har räknat på saken, de vet ungefär vart de befinner sig. Men USA har inte lärt sig någonting, de fortsätter att domdera ungefär som om de fortfarande vore den enda rättmätige supermakten i världen. De vill inte erkänna sin nya position, de vill inte ha några konkurrenter på spelplanen.
Samtidigt så vore en multipolär värld förmodligen bättre för gemene man. En värld där européer kan köpa råvaror från ryssar, där vi faktiskt skulle kunna bygga en frihandelszon från Lissabon till Vladivostok, och verkligen utmana den kinesiska ekonomiska hegemonin. Och USA skulle kunna vända sig inåt, sluta vara världspolis, och lägga skattebetalarnas pengar på att laga vägar och bygga infrastruktur istället för att bomba sönder Mellanöstern och skapa enorma flyktingströmmar. Och vi skulle få en mer pluralistisk värld, med en större palett av åsikter och värderingar, inte nödvändigtvis bättre och mer sanna, men de skulle finnas där som en påminnelse om att världen är mångskiftande och levande, befolkad av olika kulturer med olika idéer, religioner, filosofier osv.
Och avslutningsvis, låt oss återvända till dagens konflikt i Ukraina. Kanske ska vi också ägna en tanke åt de etniska ryssarna i de östra delarna av landet, som faktiskt inte vill tillhöra Ukraina, vilka länge behandlats som andra klassens medborgare, som enligt egen mening utkämpar ett frihetskrig tillsammans med ryska trupper, mot en regim som ansågs vara en av världens mest korrupta (strax innan kriget bröt ut). Jag menar inte att vi måste tänka utifrån detta perspektiv, men det är en möjlig sanning, jämte den sanning som hävdar att Putin anföll helt oprovocerat. En multipolär värld kräver förstås mer tankearbete. Något vi alla får lära oss.
