Svensk politik i KRIS


Politikerna har fått vad de förtjänat. Svensken är ointresserad av politik. Medelsvensson är mer intresserad av räntefrågor än vilka som sitter vid makten. Vardagsekonomi och vardagsliv är överordnat riksdagsdebatter, politiska utspel och ideologier.

Medborgaren har ack så lite makt, visserligen kan hon rösta vart fjärde år, men sen är det stopp. Vad gäller valet av socialdemokratisk partiledare så hade gräsrötterna inget att säga till om, man visste inte ens vilka som kandiderade. Nej, man kandiderar inte ens – man blir tillfrågad – utvald av högre makter. Hade de villiga kandiderat, och partimedlemmarna röstat fram en partiledare, så hade nog Mona Sahlin inte haft en chans.

Riksdagsmännen sitter också i bojor, de vågar inte rösta mot partiledningens linje, trycker man på fel knapp väntar frysboxen och ett ordentlig repa i karriären. Och 4%-spärren är ett effektivt filter mot den driftige medborgaren, inga småpartier eller intressegrupper med avvikande åsikter har tillträde till den hårt drillade aristokratiska klubben.

Vid valen väljer vi färdigförpackade aggregerade åsikter, antingen socialliberala/socialkonservativa eller socialdemokratiska. Även inom dessa olika grupperingar ses slitningar med oblida ögon. Våra standardiserade blandideologier har därför en tendens att närma sig varandra, och alla värnar på olika sätt statens makt och kontroll över medborgarna. Nya tankar, annorlunda lösningar och missnöje kvävs och destilleras ner till en blå eller en röd röstsedel. Nu har medborgaren gjort sitt. Därefter följer den lagstiftande kohandeln bakom lyckta dörrar.

Oberoende kandidater, enskilda kvinnor och män (med annan erfarenhet än ungdomsförbundens) kan svårligen driva kampanj för en riksdagsplats utanför den partipolitiska maktapparaten. Och att driva en egen linje inom ett väletaberat parti kräver enorm kraftansträngning, samt ett välregisserat spel bakom kulisserna, istället för på scenen. Hur många moderater var det som visste att de röstade på Reinfeldts Nya moderater? Jovisst, han byggde om hela partiet i smyg medan vi kollade på melodifestivalen.

Hela den svenska maktstrukturen vittnar om en endaste sak – att man inte litar på oss medborgare. Det är mycket tydligt. Och svaret från medborgarna är lika tydligt, vi litar inte på er politiker, vi vet inte ens vad ni vill eller vad ni heter. Och vi kommer att fortsätta lura till oss bidrag, jobba svart, dra av platt-TV:n på firman, skita i licensen, ladda ner film & musik, smuggla sprit och bränna hembränt. För vi har vår egen lag, vår egen moral, och den bygger på helt andra principer än nickedockornas i riksdagens vaxkabinett.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, alliansen, vänstern, socialdemokraterna, moderaterna


Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

2 Comments
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Sven Svensson
Sven Svensson
12 years ago

Jo, faktiskt… tyvärr.

Ungefär varannan vecka så funderar jag seriöst på att rensa bort alla rss-flöden från bloggar som behandlar politik. Men sen blir det inte av. Utan jag sitter där och läser ändå. Och svär över idioterna. Dött lopp mellan beteendestörning och hjärnskada.

Nils Dacke
Nils Dacke
12 years ago

Lysande inlägg! Den kommer att bli en klassiker. Det intressant är att se överklassens reaktion på okunskapen att det är fel på oss folket när demokratins definition är makten utgår från oss folket!
Se bara på medlemsantalen i partierna. säg att du har en tonåring som kom och sa att hon eller han blivit medlem, då skulle man ju som förälder bli väldigt orolig och undra om nästa anhalt är Maria ungdom eller skadestånd från Belgiska hotell.