Sveriges största mordgåta förblir olöst


Det har spekulerats länge och väl om vem (eller vilka) som sköt Olof Palme en kall fabruarinatt 1986. Både från professionellt håll, och från diverse amatörer s.k privatspanare.

För att gå till pudelns kärna så är det ett stort problem för Pettersson-anhängarna att vittne nr 1 bodde i samma kvarter som Christer Pettersson, och kände honom både till namnet och utseendet. Om Pettersson var gärningsmannen skulle vittne nr 1 känt igen honom.

Vittne nr 1, som befann sig på platsen när brottets begicks, är egentligen den enda som vi med säkerhet vet såg mördaren. När gärningsmannen lämnat platsen, korsningen Sveavägen Tunnelgatan, och sprungit upp längs trapporna till Malmskillnadsgatan så blir spåren allt svagare. Flera personer sprang omkring i området pga skottljudet. De efterföljande vittnena kan mycket väl sett en springande pundare el.dyl.

Lisbeth Palme sköts bakifrån genom kläderna, och klarade sig genom ett mirakel, chockad böjde hon sig över Olof Palme. Kriminologen Leif GW Persson menar att hon kanske inte ens såg gärningsmannen. Kanske grumlade sig hennes minne av den första förbipasserande som var rejält påstruken? Vem vet?

Förhållandena för en vittnesiakttagelse var ganska dåliga, och att det mesta består av gissningar och spekulationer efter att mördaren lämnar scenen via trapporna upp till Malmskillnadsgatan.

Många anser fortfarande att det var Christer Pettersson som gjorde det. Andra bygger mer eller mindre stora konspirationsteorier, där polisen, säpo, politiska fiender mm är inblandade.

Vi vet att Palme rörde sig på stan utan livvakter. Dagligen förflyttade han sig utan skydd mellan hemmet på Västerlånggatan i Gamla stan till Riksdagen och Rosenbad. Det handlar om ett relativt begränsat område i Stockholms innerstad.

De som vidhåller att det var en ensam galning som sköt (Pettersson) menar att ett riktigt proffs hade tagit Palme av daga under dessa dagliga promenader, utanför hemmet eller på Mynttorget på väg mot riksdagshuset. Mordplatsen vid Sveavägen anses därför tyda på slump och inte god planering.

Man glömmer emellertid att området runt Pamles bostad och arbetsplats kryllar av säpovakter och poliser. Här finns Riksdagen, slottet, diverse departement etc etc. Och Gamla stans myllrande gränder skänker inte så mycket skydd som man tror, ty en gärningsman måste ju med all sannolikhet lämna ön förr eller senare. Och Västerlånggatan var på den tiden visserligen inte knökfull av turister, men det fanns alltid folk i rörelse, som skulle kunna vittna och peka ut en mördare.

Att mörda Palme på den dagliga turen till arbetet är kanske inte en så bra idé som man tror. I teorin är idén logisk, men i praktiken blir nog en planerande gärningsman avskräckt av blotta tanken på närheten till alla officiella byggnader, poliser, säpovakter, militärer etc. Dessutom kan vi ju inte veta om säpo höll ett inofficiellt vakande öga på Palme. Detta måste en gärningsman ta med i beräkningen.

Sammanfattningsvis får vi nog trots allt göra bedömningen att valet av plats och tidpunkt var ganska bra uträknat. Och om det nu var en ensam galning så måste han haft en otrolig tur, och varit ganska organiserad och sansad för att inte prata bredvid mun under alla dessa år.

Sveriges största mordgåta förblir olöst.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, palmemordet, Olof Palme, Palme


Följ oss
Sammanfattning av veckans artiklar till din inbox varje måndag