Tappat räkningen på (s)kandalerna?

När jag startade den här bloggen ville jag skriva om politik och samhälle i allmänhet, gärna med historiska och kulturella vinklingar. Idag har min blogg utvecklats till en veritabel propagandakanal mot socialdemokraterna. Varför? Jag har egentligen inte något emot socialdemokrati som fenomen; hade jag bott i England skulle jag förmodligen röstat på Labour. Blair står närmare Reinfeldt än Persson på den politiska kartan, trots att de svenska sossarna beundrar labour-ledaren djupt och innerligt. Hade jag bott i USA skulle jag röstat på demokraterna. I Sverige är jag ett ”högerspöke”, fast jag varken är konservativ eller nyliberal.

Vårt land skakas varje månad av socialdemokratiska skandaler. Skandalerna handlar allt som oftast om personer i eliten som missköter sitt arbete, fifflar med skattepengar, beter sig illa och agerar dåliga förebilder för folket.

Kanske är det därför jag känner mig tvingad att skriva om socialdemokraterna gång på gång? I min värld är makthavarna ödmjuka, kloka och ansvarsfulla – oavsett vilket parti de tillhör. Önsketänkande? Kanske. I min värld bjuder man inte hemliga sällskap på överdådiga lyxmiddagar för skattepengar, missköter sitt arbete, fuskar, använder regeringsplanet för trivialiteter, svinar på krogen, ljuger, beter sig illa, föraktar medborgarna etc.

Jag ska bättra mig, jag ska börja skriva om annat. Valrörelsen har knappt börjat, och jag är redan trött på hela spektaklet. Kanske bör jag skilja politiken från politikerna? Ty det jag reagerar på är mänsklig dumhet och tillkortakommanden; att det förekommer oftast hos regeringspartiet kanske bara är en slump? Eliten inom s är inte regeringsdugliga, oavsett var de står politiskt.