Tempen på migrationspolitiken i EU

Allt fler länder inom EU har blivit mer kritiska till massmigrationen från Mellanöstern. Här avses enbart asylinvandring, och inte arbetskraftsinvandring eller investeringsinvandring, där kan inställningen skifta radikalt, och det är en annan fråga.

Nu har Italien sällat sig till den kritiska skaren, och även Österrike och Grekland, som numera ställer sig kallsinniga till att ta emot flyktingar som skickas tillbaka från exempelvis Tyskland. Därutöver har vi ett antal länder som inte är öppet kritiska, men ändå tar emot få asylsökande från Mellanöstern, exempelvis Baltikum, Finland etc. Lettland och Kroatien är på gränsen till att vara öppet kritiska, men de har inte profilerat sig lika hårt i frågan som exempelvis Ungern och Polen.

Det som händer nu är att även Tyskland vacklar, där ett antal politiker försöker kuppa igenom mer strikta lagar tvärt emot Merkels ståndpunkt. Om så sker så kommer EU:s inställning till migration att tippa över till att bli mer strikt totalt sett.

Då har vi Frankrike, Benelux, Spanien, Portugal och Irland kvar. Storbritannien har jag inte räknat in, då de är på väg ut ur EU, och de kommer att skapa en egen asylpolitik.

Den frikostiga asylpolitiken började som ett humanitärt projekt, men har satt hela EU:s existens på spel. De partier som motsätter sig massmigrationen är tillika kritiska till EU och överstatlighet. Och dessa partier får allt fler mandat, i allt fler medlemsländer.

De etablerade partierna var möjligen naiva inför de demografiska, religiösa och kulturella utmaningarna. Och det har även uppstått problem inom infrastruktur, vård, bostadsmarknad och rättsväsende. Allt fler tycker att priset blev för högt, och att flyktingarna kan hjälpas på andra sätt.

Många av de asylsökande var tillika ekonomiska migranter, och dessutom har läget i Mellanöstern avsevärt förbättrats, och IS-terroristerna har besegrats. Emedan flyktingsmugglarna fortsätter att föra in folk till Europa. Läget är annorlunda än vad det var 2015.

  1. Mitt intryck av Storbritannien från insidan är lite som Sverige: Politiker balanserar mellan “mångkultur är härligt” och lite populistiskt “men det finns kanske en gräns.” Media är i stort sätt positiva, vänstermedia som BBC, Guardian och Independent dominerar här.

    Under ytan mullrar det ordentligt.

  2. Nånting sådant. Jag tror många sitter och hoppas på ett nytt ledarskap, Theresa May & Co är lite för lama för att axla utträdet och utmaningarna.