Tiggeri – förbud, reglering eller en ordningsfråga?

Frågan om tiggeri har ältats en hel del, både i den allmänna debatten, och här på bloggen, samt även hemma vid matbordet. Nåväl, jag vidhåller att ett storskaligt förbud mot tiggeri är felaktigt, och svårt att implementera. Medborgare ska kunna be sina medmänniskor om något utan ersättning, detta kan inte förbjudas.

Och vi vet att problemet med tiggare från EU-länder i praktiken är löst. De får ju (egentligen) inte stanna längre än 3 månader utan att ha skaffat jobb. Och om de väljer att bli egenföretagare så bör de registrera sig hos skatteverket etc. Problemet handlar till stor del om hur polisen sköter sitt jobb. Eller om de inte sköter det alls?

Om vi struntar i dagens scenario med internationella tiggare, och bara ser till själva fenomenet med organiserat och upprepat tiggeri. Så, bör tiggeriet egentligen lösas av civilsamhället. Markägare och butiksägare bör få ta ett större ansvar. Om en butiksägare inte vill ha tiggare vid entrén så bör hon få hjälp med att avhysa dem. Nu finns det emellertid mängder med platser och ytor som är gemensamma, kommunala; vem ska ansvara för dessa? Och då måste vi åter igen blanda in staten/kommunen, med risk för övergripande meningslös lagstiftning.

Efter mycket tanke och möda så skulle jag nog vidhålla att det är en ordningsfråga. Låt mig ta ett exempel; det är inte förbjudet att skrika och bråka, men om man gör detta utanför någons butik så blir man bortkörd av ordningsmakten. Det finns en tanke om ordning och reda i den offentliga miljön. Ordningspolisen bör avhysa det organiserade och upprepande tiggeriet från offentliga platser. Vi vet att dessa människor far illa, våld och tvång från ligaledarna är deras vardag. Civilsamhället bör inte uppmuntra dylikt

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.