Tillbaka i det förra sekelskiftet

Kejsar Franz Josef av Österrike-Ungern
Kejsar Franz Josef av Österrike-Ungern

Under 1970-talet då jag växte upp ansågs krig vara något fult och meningslöst. Vi var rädda för atombomben som kunde utrota allt liv på jorden. Nationalism var något gammalt och osunt. Världen var ny och modern, inte bara i mina barnaögon utan för alla. Nya villor och bostadsområden växte upp som svampar ur jorden. Byggkranar stod överallt, och nya bilar rullade ut från fabrikerna.

Levnadsstandard, löner och forskning var på ständig uppgång. Världen var uppdelad i I-, och U-länder, öst och väst. Sverige var en av världens rikaste nationer, vi hade fabriker, storskalig produktion, god ingenjörskonst och internationell solidaritet. Jag trodde på allvar att det skulle finnas interstellära rymdskepp år 2001.

Så blev det inte. Oljekrisen slaktade Sveriges varvsindustrier och mycket annat. IT-undret på 80- och 90-talet räddade landet. Men den friska och vackra framtidstron var fördunklad. Den hade en kort renässans när muren föll, och Sovjetunionen kapitulerade inför den fria västvärlden. Världen var ny och vacker igen, om än för några korta år.

Nu stirrar Europas stater misstänksamt mot varandra igen. Främmande flyg och fartyg provocerar längs gränserna. Våra grannländer har dunkla agendor, och främmande politiska visioner. Det är inte helt klart att demokrati är det mest eftersträvande politiska alternativet längre. Krig är inte längre fult, utan ett sätt att vinna makt och nya territorier.

Politiken är det möjliga och omöjligas konst, vare sig folket är med på de storslagna visionerna eller ej. Våra folkvalda har målat in sig i olika hörn, de har färdats dit ingen annan tidigare varit på den politiska spelplanen. Det enade Europa faller åter igen sönder. Den gemensamma ekonomin misslyckades, liksom flertalet av de gemensamma aktiviteterna. Mörka politiska partier står och lurar i skuggorna.

Religion är viktigt igen, vi diskuterar kristendom och islam, något som var helt irrelevant när jag växte upp. Flyktingströmmar forsar in i Europa, de åker tåg eller går till fots. De kommer från de där länderna som vi ansåg oss vara överlägsna. Nu vill de också ha hög standard. Och i Sverige växer det tydligen gyllne äpplen i de frostiga skogarna. Det är åtminstone vad flyktingarna hört.

Vi har en polsk riksdag. Ingen vet vem som bestämmer, och ingen verkar vilja ta tag i styråran. Kanske väntar de folkvalda på en kejsare som med beslutsam hand upplöser parlamentet och utlyser ett imperium?

Vi har glömt vad som en gång i tiden gav västvärlden dess framgång. Det är ute med demokrati och frihet. Centralbyråkrati, taggtråd, religiösa grubblerier och konspirationsteorier är mer intressanta. En bomb som faller i en del av världen kan utlösa gigantiska flyktingströmmar i en annan världsdel. Ett direktiv från Bryssel kan skapa en tsunami i Katalonien. Allt hänger ihop, och allt faller isär.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Man kunde ju hoppas att de folkvalda ledamöterna i riksdag och kommunfullmäktige kastar av sig partipiskans ok och börjar agera å väljarnas vägnar. Men tyvärr verkar urvalet ha lett till dominans av psykiater på dessa poster.

    Jag är lite rädd att detta är början på korrigeringen nedåt av befolkningen. När oljan blir en bristvara kan de inte vara så många i Syrien, Egypten…. Sverige utan man får försöka fly. Folkvandringar finns det gott om i historien. Någonstans kommer de i desperation försöka klättra över en blodig mur. Vi, vid den beboeliga världens rand, som också är rejält överbefolkad, kommer försöka puttas ut över randen, om vi inte lyckas hålla emot.

    Med tanke på den invasion våra politiker nu glatt släpper in över gränserna och invasionens framtida följder, ter sig plötsligt Quisling som en snäll gosse i jämförelse.

    Hoppas det blir bättre än ovanstående scenario.