Först lovade de oss frihet, rättigheter under ansvar. Allt var bra, livet blev bättre. Fler kunde utbilda sig och söka framgång och rikedom. Vi var friare än någonsin.
Sedan lovade de oss försäkringar, hjälp vid arbetslöshet, sjukdom och ålderdom. Det lät också bra. Vem annan än staten skulle ta hand om detta? Självklart att samhället bistår med grundtrygghet. Några få rika knorrade, ty de insåg att pengarna togs från den gemensamma kassan. Deras pengar delades ut till andra.
Därefter lovade de statliga jobb till allt fler mordborgare, samt försörjning till samhällets olycksbarn. Också detta mottogs överlag positivt, även om fler hade ställt sig på den kritiska sidan. Nu var det inte bara de rikas plånböcker som vittjades, alla bidrog till omfördelningen. Kanske hade det varit bättre att behålla pengarna själv? Vad gjorde staten egentligen, än att blanda runt våra egna pengar, och göra oss allt mer beroende av dess tjänster?
Slutligen lovade de oss den sanna åsikten om världen och dess beskaffenhet. De som kritiserade systemet sorterades bort, de fick inte del av välfärdstjänsterna, om de inte bättrade sig. Nu var vi omhändertagna från vaggan till graven, och barnvakten berättade ömsom skrämmande ömsom vackra sagor för oss. Större delen vår lön gick till de gemensamma projekten. Den som vägrade betala fick dryga böter, och sattes slutligen i fängelse. Det fanns inte längre någon skillnad på människan och systemet vi alla var del av. Trygghet för alla. I evighet.
