Två år i Limbo

Sverige kommer förmodligen att under de två kommande åren befinna sig i ett politiskt vakuum. Dels har vi en handlingsförlamad regering utan mandat i riksdagen, och dels har vi en opposition som inte vill ta makten då de inser att de inte hinner städa upp under de två återstående åren, och följdaktligen kommer att ha sämre utgångspunkt inför valet 2018.

Grundproblemet är Sverigedemokraterna. Inget av de två traditionella politiska blocken vill egentligen stödja sig på dem, med rädsla för att brunmålas och utpekas som rasister. SD har ju som bekant sina rötter i den svenska vit-makt-rörelsen som växte fram under 1980-talet.

Samtidigt har SD:s restriktiva flyktingpolitik blivit allt mer accepterat. Europas länder inför gränskontroller och börjar till och med att utvisa migranter. Vi kan nog vara ganska säkra på att det här tillståndet blir permanent, oavsett vad politikerna säger. Det kommer att bli en enorm logistisk utmaning att utvisa uppemot 80 000 människor. Och medan man ägnar sig åt detta finns det knappast mandat att släppa in ännu fler. Samt att vi kommer att ha en del riktigt tuffa integrationsproblem runt om i landet.

Alliansen kan inte heller regera med passivt stöd av SD – utan Centern. Rösterna räcker inte till för att skapa en majoritet i riksdagen om inte C är med.

Det verkar som om C har odlat fram en långt mer frikostig flyktingpolitik än alliansen i övrigt. Och under de här förutsättningarna blir det svårt att återbilda alliansen, eftersom flyktingkrisen är den viktigaste frågan i dagsläget.

Därför kommer Sverige förmodligen att befinna sig i ett politiskt limbo i två år. Såvida inte alliansen återuppstår med ett enat budskap i flyktingfrågan. Ett budskap som dessutom bör ha folklig förankring.

Vad de rödgröna och alliansen glömmer är att politik faktiskt handlar om att regera. Och den som inte vill regera har inget i riksdagen att göra.

Det finns i dagsläget bara ett parti som förhandlar fram och tillbaka och vill ta stafettpinnen, och det är SD. Och tyvärr är det så att folket med stor sannolikhet kommer att belöna dem inför nästa val. Därför finns en stor risk att all den politiska taktiken kommer att resultera i en ännu större uppförsbacke för de etablerade partierna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Det är tråkigt med detta skyllande på SD, hela den efterföljande analysen blir brunt bajs och inte det minsta trovärdig. Synd, för du skriver så mycket annat intressant. SD är ett symptom inte en orsak. De kan säkert skyllas för mycket, men inte att vara skuld till det blivande helvetet Sverige. Det är de andra skuld och orsak till. Den så kallade sjuklövern, eller DÖnickarna om man vill, har hela ansvaret för att vi är där vi är och för att de inte löser problemet. Ingen ansvarsfull människa bör rösta på dem utan de bör förpassas till samma katastrofala experimentella soptip som NSDAP. Ett gigantiskt politiskt ginnungagap.

    Åk till Sverige och studera hur det är. (På vissa ställen kan du inte släppa ut barnen i naturen för vargar och inte heller ut i staden för cityvargar)

    För den som intresserar sig för kommunisternas deportationer är detta ett väldigt intressant exempel på samma resultat. Ett rotlöst och maktlöst folk upptryckt ut sin kultur. Fast nu till och med avståndstagande för sin kultur. Pennan är, om den hinner, mäktigare än svärdet.

    Dessutom tycker jag regimen Löfven har varit mer handlande än regimen Reinfeldt. Som vanligt, om “alla” media klagar på någon finns det en annan orsak.

    • Vad jag menar är att SD skapat ett nytt läge i riksdagen. Om SD inte varit där hade den gamla blockpolitiken fortsatt som vanligt, eller hur? Det är mig främmande att “skylla” ett parlamentariskt läge på någon. Det är ju folkets vilja enligt valet, och det gäller för politikerna att gilla läget, och utifrån detta regera landet.