Två liberaler

Två liberaler 1Länge har frihetligt sinnade personer kämpat med begreppet liberalism. Ett ord vars betydelse ändrats genom åren, urvattnats eller misstolkats, beroende på hur vi väljer att betrakta saken.

Att vara liberal var något fint, alla våra mänskliga rättigheter och friheter hade sin grund i denna överideologi, men så hände något. Många betraktar numera liberal som ett skällsord, bortom all räddning.

Ända sedan ideologins tillblivelse har det funnits två olika slags liberala temperament. Det handlar inte bara om en långsam förvanskning eller förändring av dess anhängare. Vi ser påtagliga likheter med franska revolutionens samhällsomstörtare och dagens antirasister, sociala rättvisekrigare, antifascister osv. Världsförbättrare som påstår sig kämpa för rättvisa, men framförallt sprider kaos, söndring och tvedräkt mellan klasser, nationer, etniska grupper och individer.

De två liberalerna tangerar varandras idésfärer, men de har olika drivkrafter, och skilda personlighetsdrag. Ibland har de varit enade, och umgåtts i harmoni, men lever numera alltmer åtskilda.

I

Låt oss börja med den förste liberalen. Det handlar om en person som strävar efter en öppen marknad, laissez-faire-ekonomi och begränsad statsmakt, meritokrati är en annan viktig aspekt. Hon söker inte efter millimeterrättvisa; alla är sin egen lyckas smed, och den omgivande kulturen, nationen, historien och religionen är alltid närvarande, och inget man nödvändigtvis vill göra uppror emot.

II

Den andra liberalen kämpar framförallt för rättvisa. Det kan handla om skiftande ting under olika epoker, jämlikhet, feminism, sociala skyddsnät, offentlig vård osv. Hon ser världen som ett gigantiskt förbättringsprojekt, och det finns alltid något man kan fila på, även när alla orättvisor är utrotade och bortsopade. Då hänfaller hon istället till rättvisans antites, att ge grupper som anses förfördelade exklusiva rättigheter, via särlagstiftning och särbehandling. Den andra liberalen kan med lätthet strunta i sina egna principer, så länge illusionen om utökad rättvisa bibehålls. Och även om hon bejakar ekonomisk frihet, så kommer den alltid i andra hand, ty skatter och avgifter nyttjas flitigt för att stödja rättvisekampen.

Idag så tillhör de flesta liberaler den andra gruppen, här ingår en bred krets av uttunnad borgerlighet, mitten, centrister osv. Att ständigt kämpa för rättvisa är enkelt, det behövs inga skrifter eller manifest. Medlemmarna är fullkomligt övertygade om sin godhet, de är upplysta, vakna och medvetna. Övertygelsen ger dem rätten att trampa på andra, att slå sönder egendom, bränna böcker och omdana hela samhället. De lierar sig gärna med vänstern, och backar upp deras galna idéer. Skam, hot och uteslutning används flitigt som ett vapen mot de som tycker att rättvisekampen gått för långt, eller rent av urartat.

Den första gruppen liberaler kan också kämpa hårt mot orättvisor, men det sker i en mer kontrollerad omfattning, och man är främmande inför särlagstiftning och social nivellering. Som det gamla ordspråket säger: ge inte den fattige en fisk, ge henne ett nät. Social rättvisa är något som kan vinnas långsiktigt, och kräver insatser även från de drabbade.

Den andra gruppen kämpar sällan för en begränsad statsmakt eller fri ekonomi. Ekonomi och politik är blott medel för att genomföra progressiv politik. De vill hellre ha snabba åtgärder som väcker uppmärksamhet, släcker den egna godhetstörsten, än långsamma lösningar som faktiskt fungerar. Det är viktigt att folk rycks med, att de hänger sig, reagerar och upprörs. När dammet väl lagt sig blir det ofta väldigt tyst och tomt. Och den skränade hopen är redan på väg någon annanstans.

Den första gruppen ser helst att politiken begränsas, och makten decentraliseras till kommuner, familjer och individer. Något som vore otänkbart för rättvisekrigarna, ty då skulle de ju mista sin makt, och inte kunna förändra samhället i samma takt. Därför förblir den första gruppen en styggelse inför den övervuxna statsmakten, där allt är politik, och alla vill dia skatteboskapen, och allt är någon annans fel i det stora rättvisespelet.

Bägge ser sitt ursprung i liberalismen, och bägge utmålar sig som de ursprungliga frihetskämparna, men är i grund och botten varandras motståndare.

De värsta fienderna är de som en gång i tiden varit vänner. Sveket som bränner, lömskheten som söndrar, tills man inte längre står ut med varandra, utan blir bittra antagonister.

Den första gruppen kallas numera oftast för högern, konservativa, reaktionärer, traditionalister eller republikaner. Och den andra gruppen bör gå under sitt rättmätiga namn, socialister.

Och även vi som finner trygghet i att fortfarande kalla oss liberala, för att det betydde något för 10-20 år sedan, kommer att tvingas välja sida. Mellan de som vill värna och utveckla vår västerländska kultur, eller de som vill underminera, försvaga och slutligen slå sönder den.

Intressant? Dela artikeln!

Gillar du Avancemang så kanske du gillar den här boken?

För dig som uppskattar science fiction, rymdopera och en och annan filosofisk fundering.

79 kr för e-boken. Mer info, eller köp, klicka här.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.