Vad var det som gick fel?

Vad var det som gick fel? 1Sverige var ett av världens rikaste länder redan 1945, sedan följde rekordåren fram till 1968, vilket resulterade i ännu mer framgång och överflöd. Därefter började det knaka i fogarna med oljekris, varvsnedläggningar, arbetslöshet och högskattesamhällets tillkomst. Vi såg en återfödelse under 1980-90-talen med it och telecom i spetsen, nya företag som tog över efter den tunga industrins kris. Men vad var det egentligen som gick fel? Hur hamnade vi i dagens situation?

1970-talet – högskattesamhällets födelse

Fram till det förra sekelskiftet var Sverige ett utvandrarland, flyttlassen gick till framförallt till Minnesota i USA. I takt med det moderna industrisamhällets framväxt så minskade utvandringen. Sverige blev istället ett land som lockade till sig folk. Den första vågen av invandrare till Sverige kom på 1950-60-talen i form av arbetskraft till de framgångsrika företagen. Det var framförallt finländare, italienare, jugoslaver och ungrare. Trots den brokiga etniska spridningen så handlade det om folk från den kristna kultursfären. I det stora hela så delade man värderingar och grundläggande synsätt.

Många hus stod olåsta, och barnen sprang ut och in. Vården, skolorna och statsförvaltningen höll en mycket hög standard. Det fanns en känsla av tillit i de lokala samhällena. Sprängningar, förnedringsrån, åldringsrån och våldtäkter var inget man läste särskilt ofta om i tidningarna. Och länge var utlänningarna mer skötsamma än svenskarna, de kom ju för att arbeta och bygga sig en ny framtid, det gällde att passa sig.

I samband med långkonjunkturen som började ca 1970 så stoppade man arbetskraftsinvandringen. Fackföreningarna hade vuxit sig alltför starka, ständiga krav på högre löner och förbättringar försvagade den svenska konkurrenskraften. Många industrier tvingades stänga, effektivisera, vissa flyttade utomlands. Skatterna sköt i höjden för att finansiera a-kassa och bidrag till alla de nyblivna arbetslösa. Sverige började halka efter.

I Finland fortsatte man däremot med tung varvsindustri ända fram till idag. Det fanns med andra ord många saker vi skulle kunna ha gjort annorlunda, rent utav bättre. Den socialdemokratiska politiken var starkt fokuserad på arbetarnas rättigheter och höjda skatter. Men man kan inte klippa ett får hur många gånger som helst, ullen måste växa ut på nytt.

Det gjordes inte mycket för att främja företag och entreprenörer. Detta var en gigantisk miss, som inte heller kunde repareras på grund av ideologiska låsningar. En socialdemokrat kan väl inte smörja näringslivet? Eller kan hon? Det verkar ha gått bättre i andra länder. Schweiz är en intressant parallell, då de bägge länderna hade en liknande utgångspunkt runt 1945, fast alplandet gick om Sverige långsamt men säkert, och är idag långt före både vad gäller standard, trygghet, infrastruktur och ekonomisk frihet. Schweiz hade å andra sidan inte decennier av radikala socialdemokrater vid rodret.

Migrationspolitikens skiftande skepnader

Istället för arbetskraftsinvandring började de svenska politikerna skifta till flyktinginvandring. Det handlade om migranter som hade asylskäl enligt FN:s definition. Men definitionerna började efter en tid att luckras upp. Snart struntade man i FN, och välkomnade folk med flyktingliknande skäl, samt anhöriginvandring. Sverige blev ett land för folk man tyckte synd om. Att det fanns andra sätt att hjälpa brydde man sig inte om. När migranterna passerade den svenska gränsen var de automatiskt hjälpta, närvaron i Sverige var närmast magiskt laddad.

Att det inte fanns arbetstillfällen åt alla dessa brokiga lågutbildade skaror, det var något som inte fanns med i ekvationen. Migranterna försörjdes under långa tider med bidrag – skattepengar som man vittjade från de mer produktiva medborgarna.

Istället för att diskutera problemen, så försökte de folkvalda att ändra narrativet. Man spred ut rykten om att det var många högutbildade som anlände, att Sverige kanske inte skulle klara sig utan invandring. Att invandrarna byggt Sverige. Att vi var tvungna att hjälpa alla dessa människor i nöd, genom att låta dem komma till Sverige (trots att mat, medicin och bostäder är mycket billigare i Mellanöstern).

Sveket mot de svenska skattebetalarna blev med tiden monumentalt. Med den budget svenskarna under årtiondena lagt på migration skulle man kunnat bygga helt nya städer utmed östra Medelhavets stränder.

Den vilsna vänstern

Vi pratar ibland om den långa marschen i institutionerna, socialisternas intåg inom kultur, media och akademier. 68-generationen som omfamnade Marx, och med socialismens nedmontering på 1990-talet försökte hitta nya uttryckssätt via intersektionalism, identitetspolitik, genus, postkolonialism, HBTQ-rörelsen etc etc. Ofta kallas de kulturmarxister i brist på annat, eller identitetsvänster.

I dagsläget handlar det om om en nyväckt aktivism, som kan ta sig smått häpnadsväckande uttryck, exempelvis en brinnande vilja för kvinnors frigörelse. Även om det var något som hände för 100 år sedan, att kvinnor fick lika rättigheter inför lagen och rösträtt (1919). Efter den slutgiltiga reformen stod det kvinnorna fritt att totalt omstöpa samhället.

Märkligt att de fortfarande känner sig förtryckta 100 år senare? Istället har man uppfunnit det allomfattande patriarkatet som fortfarande styr världen i lönndom, och systematiskt utestänger kvinnorna. På det här sättet har man räddat fenomenet feminism, och kan fortsätta med verksamheten, även om det blott är en karikatyr av den ursprungliga versionen.

Den moderna s.k woke-kulturen bygger på gamla vänstertankar, men är delvis ett nytt fenomen. Internet gav den halvt insomnade vänsteraktivismen nytt blod och liv. Rörelsen är starkt förknippad med användandet av sociala medier och s.k godhetssignalering mellan vänner och bekanta. Att vidarebefordra bilder på t.ex den döda migrantpojken som spolades iland på en turkisk strand gav många sociala poäng, då det visar på empati och en vilja att sprida saken och på så sätt kräva förändring. Att visa bilder på misshandlade, nerkissade och förnedringsrånade svenska pojkar är inte lika accepterat i sammanhanget, eftersom det avslöjar att narrativet är förvanskat.

Överhuvudtaget är det mer accepterat i den samtida germanska-anglosaxiska kulturen att man vurmar för andra länders invånare, djurrättsfrågor, naturen eller klimatet – men inte de egna utsatta barnen och gamlingarna. I viss mån har woke-generationen kanske inte hunnit skaffa barn än, de är inte heller överdrivet förtjusta i familjebildning, och om de har barn så träffas de förmodligen bara varannan vecka och däremellan förskola, fritids etc – så att de vuxna kan leka vidare. Empatin för de egna är ständigt frånvarande. Kulturen bygger delvis på självhat och skuld baserat på halvsmälta kunskaper om kolonialismen, slaveriet, världskrigen, förintelsen etc. Att bjuda in fattiga människor från resten av världen och försörja dem kan ses som ett led i att betala av denna imaginära skuld.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis så härrör dagens misslyckanden från den okontrollerade löneexplosion som skedde under 1950-60-talen, vilket ledde till industrinedläggningar, kris, massarbetslöshet. Det vassa industrilandet Sverige blev ett trögt högskattesamhälle, där det mesta kom att snurra kring skatter och bidrag, istället för insatser av individer och civilsamhället. Den svenska modellens höga bidrag och ersättningar utgjorde snart en stark lockelse på folk från fattigare länder.

Lägg därtill avskaffandet av den produktiva arbetskraftsinvandringen, som sakta ersattes med asylinvandring, som sedermera övergick till en hemmasnickrad ”tycka-synd-om”-modell. Ivrigt påhejad av en högljudd nyvaken kår av aggressiva aktivister i det socialistiska och vänsterliberala lägret. I kombination med ett dysfunktionellt Europeiskt samarbete, en union som saknade vettig gränspolitik. Alla dessa ingredienser skapade den perfekta stormen.