Vad vill vänsterpartiet med näringslivet?

Saxat från Vänsterpartiets webbsida:

Nej, vi vill inte förstatliga privata företag. Vi menar att motmakten mot kortsiktiga, spekulativa ägare som inte tar samhällsansvar är olika former av ”gemensamt ägande”, alltså samhälleligt ägande, kooperativ och löntagarägande. Även traditionella småföretag har sin plats i en strategi för ekonomisk demokrati.

Vad är egentligen samhällsansvar? Och vilka bestämmer vad som är samhällsansvarigt eller ej? Om jag under en kort period säljer korv som en galning för att finansiera en resa, är det spekulativt och kortsiktigt? Vissa företag är kortsiktiga och spekulativa till sin natur. V bör inse att det är svårt att bannlysa ”snabba pengar”, även om det finns moraliska betänkligheter.

Det föreligger idag inga hinder mot kooperativ och gemensamt ägda företag, ändå finns det få sådana bolag. Jag har tidigare skrivit om fenomenet här. Det finns stora ekonomiska risker med samägda bolag, risker som få löntagare idag vill ta. Att uppmuntra folk till dylikt vågspel är farligt, och i andra sammanhang hårt kritiserat av v.

Det talas också om ekonomisk demokrati. Vad är det? Att vem som helst ska få lägga sig i viktiga styrelsebeslut? Att jag som vanlig anställd ska få ha synpunkter på hur ägaren ska investera sina pengar? Tänk om jag pga bristande erfarenhet skjuter företaget i sank? Är det inte så att folk har olika roller i ett företag, utifrån sina kunskaper och färdigheter? Strategi och ledning sköts av ett fåtal i toppen. Många VILL inte ha det ansvaret, just på grund av att de inte känner sig kompetenta.

Vi vill utveckla det ägande som staten redan har. Vi menar att det behövs ett statligt, nationellt ansvar över viktiga basstrukturer inom kommunikation, IT, media, energi och finanser, inte minst av regionalpolitiska skäl.

Vänsterpartiet ser gärna att staten även startar nya företag för att driva utvecklingen framåt, exempelvis inom miljöteknik och läkemedel. Samtliga statliga företag ska ha tydliga ägarstrategier där samhällsnyttan ska vara prioriterad. Statliga företags bolagsstämmor ska vara öppna för alla.

Vänsterpartiet vill starta nya statliga företag. Och då måste de investera statliga medel (skattepengar), annars blir ju eventuella investerare delägare, och då är ju företaget inte längre statligt. Även här förespråkas ett enormt ekonomiskt risktagande. Vad händer om företaget inte bär sig, om investeringen misslyckas? Det är inte alla företag som lyckas växa, bli stora och lönsamma. Då tar vi skattebetalare smällen antar jag? Och i dessa sammanhang handlar det om åtskilliga miljarder.

Själv föredrar jag att privata investerare tar smällarna. De är vana, medvetna om riskerna, och inser att det är en del av företagandets natur. Att slösa skattepengar på det här sättet är vidrigt. Skattepengar ska gå till skola, vård, omsorg och rättsväsende – inte ekonomiska vågspel. Vänsterpartiet är återigen i andra sammanhang mycket skeptiska till ekonomiskt risktagande och slöseri.

Den här nya anpassade formen av socialism är om möjligt ännu mer diffus än den gamla betongkommunismen. Förr i tiden var de åtminstone tydliga med att företagen skulle förstatligas och den fria marknaden avskaffas. Nu sitter v i ett mellanläge, och vet inte hur de ska få ihop ekvationen. Vänsterpartiet förespråkar ett enormt skatteslöseri och risktagande för vanliga löntagare – tvärt emot vad många socialister och vänstersympatisörer i realiteten vill åstadkomma.

Eller är det bara lösa funderingar från ett verklighetsfrånvänt parti, som inte har en aning om hur företagande och näringsliv fungerar?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, ideologi, näringslivet, näringsliv, marknaden, v, vänsterpartiet