Välkommen till världen! Tyvärr, har vi fullt på BB…

Sprid!

Födande kvinnor med jättemagar slussas runt i Stockholm, från sjukhus till sjukhus pga av platsbrist. Det är en ny baby-boom på gång, och som vanligt har vården förberett sig dåligt. Läs vidare i SvD 060218. Detta föranleder en diskussion om vad som är viktigt och mindre viktigt i ett samhälle. Sedan tidernas begynnelse har människor gått samman i större eller mindre grupper för att bättre klara av prövningar och utmaningar. Ensam är stark, tillsammans är vi oslagbara…

Rättssäkerheten är utan tvekan den viktigaste utmaningen för ett nybildat samhälle. Om vi kan slå ihjäl varandra fritt, då finns det ingen grogrund för vare sig sjukvård, utbildning eller andra samhällsfunktioner. Ett fungerande samhälle kräver att några förvaltar makten, stiftar lagar och ser till att de efterlevs. Därefter börjar bygget av de övriga samhällsfunktionerna.

Vård och omsorg är förmodligen nästa steg. Utan friska medborgare har vårt nybildade samhälle ingen chans att klara sig. Om våra medborgare dör av triviala sjukdomar då har vi snart inget samhälle.

Utbildning kommer på tredje plats. Medborgarna måste lära sig hur världen hänger ihop, både praktiskt och teoretiskt. Utbildade människor styr landet bättre, förstår varför de ska respektera lag och ordning, och kan bidra till samhällets försörjning i större omfattning.

Sedan kommer allt det andra.

Om vi betraktar den socialdemokratiska regeringens budget framgår det att stöd till arbetslösa prioriteras mer än både vård, utbildning och rättssäkerhet. Utbetalningar av diverse bidrag står utan tvekan för de största utgifterna. Samhällets grundpelare prioriteras inte, vilket förr eller senare kommer att leda till söndring.

Givetvis ska arbetslösa och sjukskrivna få en dräglig tillvaro, inget modernt samhälle skulle förneka dem någon form av ekonomisk kompensation. Den skeva bilden uppstår när staten vuxit sig alltför stark genom att driva in skatter och återfördela dem in absurdum. Då blir själva skatten i sig själv ett problem; pengarna som ska hjälpa individer stjälper dem istället. Företagen vågar vare sig anställa eller investera, de flyttar hellre produktionen till låglöneländer. Snart vågar folk inte ens BLI företagare. Då höjs skatten ytterligare för att kompensera bortfallet. Varje år försvinner arbetstillfällen motsvarande ett storföretag från Sverige, och varje år hittar regeringen på nya sätt att driva in pengar i statskassan. Detta kan inte pågå i all oändlighet; systemet kommer förr eller senare att självdö, och då har vårt samhälle hamnat i en mycket djup kris.

Medborgaren tappar respekten för ett samhälle som inte ens kan ta hand om primära saker som barnafödsel. En höggravid kvinna är försvarslös och utsatt, och hon bär frukten till vår framtid, den framtid vi håller på att förstöra.