Välviljan och fattigdomen


Att omfördela resurser genom skatter är ett klassiskt vapen för socialdemokrater och socialliberaler i kampen mot fattigdomen. Pengar förs över från de resusursstarka till samhällets utsatta.

Tanken är god, ty vi måste alla ta ansvar för fattigdomen, eftersom den skapar politisk instabilitet, ökad brottslighet och allmänt förfall. Det är å andra sidan lätt för ett välvilligt samhälle att hamna i ett läge där alla löntagare betalar hög skatt.

Ersättningar och bidrag höjs i ren välvilja, ingen ska längre behöva riskera ett större inkomsttapp vid arbetslöshet eller sjukdom. Samhället blir idiotsäkert, ingen riskerar någonting. Baksidan är att arbetsmoralen sjunker, folk drar gärna på arbetslöshetsperioden, väntar med att söka jobb, använder tiden för vila och fritidsintressen. Inget finns att vinna och inget finns att förlora.

Vid lågkonjunktur ökar ersättningarna i omfång och tillika skattetrycket. Företagen tyngs än mer av skattebördan, arbetskraften blir dyrare samt varor och tjänster, vilket innebär att produktiviteten och lönsamheten sjunker. Driftiga företagare ser sig givetvis om efter andra marknader, det är en ren överlevnadsinstinkt.

Det höga skattetrycket bidrar till att arbetar- och medelklassen får svårt att spara pengar, man har få eller inga buffertar. Även vid kortare arbetslöshet eller sjukdom är man beroende av staten, vilket ännu mer accelererar bidragsutaget. Arvsskatt, gåvoskatt och förmögenhetsskatt gör det svårt för medborgarna att berika sig och lämna över sitt eventuella välstånd till nästa generation. Barnen får börja om från början, men även de drabbas av samma problem, då det är svårt att spara och kapitalisera på sitt lönearbete. Medborgarna tvingas till stora lån, för att köpa hus, lägenhet, bil, möbler etc. Alla är starkt beroende av låga räntor och ekonomisk stabilitet.

Budgetposten för bidrag och ersättningar växer, snart närmar den sig hälften av den totala offentliga budgeten. För att systemet inte ska implodera är politikerna tvungna att skära i skolan, vården, omsorgen och rättsväsendet samt öka statsskulden.

I det här läget frågar sig många medborgare varför det finns vårdköer och söndriga skolböcker, när man betalar så mycket skatt? De välvilliga politikerna fortsätter sitt mantra om solidaritet med de utsatta, samt att industrin står inför en strukturomvandling el dyl.

De välvilliga politikerna tror dessutom att man kan utbilda bort arbetslösheten och utanförskapet, man tar in allt fler studenter till högskolor och universitet, arbetsförmedlingarna erbjuder kurser och program. Anslagen till skol- och utbildningsväsendet höjs däremot inte i samma takt, staten måste ju spara för att betala tillbaka statsskulden och försörja alla de som befinner sig utanför.

Utbildningarnas kvalitet blir därför snart sämre, skolorna släpper igenom studenter som inte har uppfyllt alla krav för examen. Läraryrket stagnerar, stress och dåliga resurser bidrar till att yrket sjunker i populäritet. Lönerna sackar också efter, talangfulla ungdomar söker sig till näringslivet, och studerar gärna utomlands. Utvecklingen är sorglig, eftersom läraryrket är ett av samhällets viktigaste, och det är av yttersta vikt att mycket kompetenta personer väljer yrket, för att sprida sina kunskaper på bästa sätt till nästa generation.

Snart landar nästa lågkonjunktur, och arbetslösheten ökar igen, liksom statens belåning, vilket medför ännu högre skatter och ännu mindre resurser till skola, vård, omsorg och rättsväsende. Näringslivet, hårt ansatt av konjunkturen, ser sig ännu en gång om efter andra marknader.

Vart gick det fel någonstans?

Vem vågar sticka kniven i välfärdsstaten?

Intressant? Andra bloggar om: samhälle, politik, socialdemokraterna, socialism, socialdemokrati, välfärdsstaten, folkhemmet


Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments