Vänstern och NYLIBERALISMEN

Detta inlägg är långt, och tilltalar förmodligen de läsare som intresserar sig för liberalism, vänsterns språkbruk, ideologiska benämningar och dess glidningar. Ni som orkar läsa igenom v.g skriv en kort kommentar; ämnet fascinerar mig och det vore intressant att veta vad ni tycker.

Nyliberalism används närmast som ett förnedrande tilltal av vänsteranhängare, Ibland får vi höra att t.ex George Bush är nyliberal, fast benämningen borde vara neokonservativ eller socialkonservativ. Vad menar egentligen vänstern med ordet nyliberal? Jag tror att zapatisledaren subcomendante Marcos ger oss en bra tolkning av begreppet, detta är vänsterns bild av nyliberalismen:

Vad högern erbjuder är en förvandling av hela världen till ett enda stort köpcentrum där de kan handla en indian här och en kvinna där.

Hos vänstern har nyliberal närmast ersatt benämningarna bourgois eller kapitalist. Det handlar om ondskan själv i ett antal former, som är ömsom liberal ömsom konservativ eller fascist – och ständigt jagar de fattiga med blåslampa för att öka vinst och profit.

Begreppet nyliberal sägs härstamma från Pinochets Chile, där ekonomen och nobelpristagaren Milton Friedman via CIA skulle ha initierat sina ekonomiska strategier. Här rör det sig om en förvanskning, ty det var chilenska studenter som haft kontakt med Friedmans universitet i Chicago, vilka sedermera introducerade en friare marknadsekonomi. Den chilenska ekonomin var knappast renodlad klassisk liberal, utan av en mer socialliberal karaktär, inte helt olik den vi har i Sverige.

Nyliberal var ursprungligen en benämning på allmänborgerliga personer som återupptäckte den klassiska liberalismen under 70-80-talet, med inspiratörer som Nozick, Friedman m fl. Kopplingen till Chile handlar om smutskastning, då Pinochet varken var liberal, demokrat eller ens införde en fri marknad. Den klassiska liberalismen inspirerade däremot bl.a Thatcher som lyfte Storbritannien ur stagnation, arbetslöshet och ekonomisk kris. Även Reagan var inspirerad av de nya tankarna, och tillika framgångsrik på att skapa välstånd för medborgarna. Förmodligen är alla moderna liberaler påverkade av dessa strömningar – medan själva begreppet blivit ett skällsord.

Nedan presenteras en översikt av vänsterns kritik av nyliberalismen.

Införande av en fri marknad. Avskaffandet av priskontroller, avregelring och privatisering. Nyliberalerna hävdar att om de rika blir rikare ska detta överflöd automatiskt sprida sig neråt i hierarkin. Men den övervägande majoriteten av de undersökningar som har gjorts visar att detta inte stämmer. De rika blir rikare och de fattiga blir…inte rikare.

En direkt lögn är ibland mest effektiv för att dupera folk. Sanningen är den att friare marknader snabbt skapar större välstånd för det stora flertalet. Från Thatchers Storbritannien, som befann sig i en djup ekonomisk kris och förvandlades till det europeiska undret. Kina, Indien, Korea och Estland är fler exempel på länder som snabbt skapat ett ökat välstånd genom friare marknadsekonomi.

Intressanta synergieffekter av öppnare marknader är att de nya ekonomierna i bl.a Sydostasien börjat investera i Afrika, en kontinent som av europeer dömts ut som ett hopplöst biståndsfall. Vi har aldrig någonsin haft ett så stort välstånd i världen som idag, och det kan vi tacka marknadsekonomin för. Givetvis återstår mycket att göra, men så länge medelklassen växer och fattigdomen avtar får vi förmoda att vi är på rätt väg.

Nedvärdering av de mänskliga rättigheterna. Människor kan köpas och säljas hursomhelst. Eftersom respekten för liv och egendom är central inom alla liberala inriktningar kan denna kritik svårligen tas på allvar. Tilläggas bör att de mänskliga rättigheterna är ett liberalt påfund.

Avskaffandet av allmännyttan. Detta begrepp har ersatts med “individuellt ansvar”. De sämst ställda i samhället hetsas att själva finna lösningar på bristande hälsovård, utbildning och trygghet – lyckas de inte så skylls det på deras “lättja”.

I ett klassisk liberalt samhälle kommer det stora flertalet att omfattas av kooperativa eller privata försäkringar. Och den minimala skatten och byråkratin gör det lätt att försörja sig; en liten affär, verkstad el dyl räcker för att dra in de nödvändiga pengarna. Liberaliseringen bryter snarare ner löntagarsamhället, och tillåter folk att starta eget, och bli egenförsörjda. Antalet fattiga minskar istället för att öka. Vad gäller socialhjälp och andra former av statligt stöd så är nyliberalen kritisk, det handlar inte om att lämna de utslagna på gatorna – utan om vem som ska hjälpa.

Frånvaron av statlig socialhjälp är förmodligen nyliberalismens mest kritiserade ställningstagande. Måhända är kritiken berättigad, eller så är våra föreställningar så extremt cementerade i den klassiska visionen av den hjälpande staten att vi knappast kan föreställa oss något annat. Få liberala politiker eller tänkare vill i realiteten avskaffa socialhjälp som en sista utväg, därför är de realpolitiska konsekvenserna av dessa idéer obefintliga.

Ett mer liberalt samhälle erbjuder snarare fler försäkringsaktörer inom den sociala sektorn, där både arbetsgivare, fackförening, privata aktörer, grannskapsorganisationer, ideella organisationer tillåts bilda ett socialt skyddsnät, som mycket väl kan bli mer genomarbetat än det som staten erbjuder idag. Problemet är inte vänsterns rädsla för detta scenario, utan avsaknaden av nyanser i debatten. Vissa syndikalistiska och kommunistiska rörelser är inne på liknande spår, men då uteblir kritiken, om man talar istället om gemensam solidaritet, kooperativism etc.

Motstånd och krossandet av fackföreningar anses också stå på den nyliberala agendan. Notera att flera av våra fackföreningar, bl a Metall startades av liberaler. Fackföreningar är mycket viktiga i ett mer liberalt samhälle, eftersom de står för sjukförsäkringar, arbetslöshetskassa och andra sociala försäkringar – istället för staten. Ett eventuellt motstånd mot fackföreningar inbegriper inskränkningar av mötesfriheten och organisationsfriheten, vilket historiskt sett tillskrivs fascister och kommunister. Medan den liberala kritiken mot fackföreningar oftast handlar om hur de hanterar blockader, medlemsavgfter etc – inte om att avskaffa dem.

Den som fortfarande fruktar nyliberal politik kan känna sig lugn, världen går mot större och mäktigare statsapparater, mer byråkrati, högre skatter, protektionism, nymoralism, mer inblandning i privatlivet – enligt Bush och Putins modeller. Detta känns måhända inte mer befriande för vänstern (eller för liberaler), men rätt ska vara rätt; man måste lära sig motståndarens rätta namn – i detta fall konservatism.

Begreppet nyliberal betyder inte längre någonting – vi pratar om ett helt förvanskat ord – det är närmast ett samlingsnamn för roventreprenörer som utnyttjar människor och slår sönder samhällen. Deras egentliga ideologiska hemvist är diffust borgerlig, medan deras moral är helt förkastlig. Och det är framförallt avsaknaden av etik och moral som särskiljer nyliberalen, han är helt skrupelfri, och kan sälja sin mor för en spottstyver.

Mig veterligen finns det ingen liberal inriktning som förordar dylikt svineri, därför förblir nyliberalen en mytisk varelse utan politisk förankring, möjligen beskriver den en person som använder vissa vulgärliberala värderingar för att berättiga sina smutsiga affärer. Men en fri marknad innebär inte avsaknad av etik, inte heller kräver den avskaffande av andra liberala kärnvärden som respekt för liv, hälsa och egendom, mänskliga rättigheter, jämlikhet, yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet, likhet inför lagen, demokrati etc etc – för då är det inte längre liberalism.

Nyliberaler ställs till svars för alla onda ting, från mord, rasism, kolonialism, utsugning till miljöföroreningar; anklagelserna tar sig närmast bibliska proportioner. När sanningen är den att de länder som inrättat en friare marknad snabbt uppnått ett ökat välstånd – vilket inte bara är till glädje för den inhemska befolkningen – utan även medfört ökade investeringar i u-länder. Tilläggas bör också att inget land någonsin har introducerat en komplett nyliberal politik; ideologin används som en krydda eller smaksättare.

Varför har det blivit såhär? Kan vänstern inte skilja på klassisk liberal ideologi och hänsyslösa oljemagnater? Vill de inte sära på begreppen? Är det måhända ett utslag av revanschism, ett sätt att smutsa ner en framgångsrik ideologi, eftersom den egna inte höll måttet – vare sig det gällde att skapa välstånd eller respektera de mänskliga rättigheterna?

För att verkligen syna vänsterns ideologiska irrfärder vill jag återigen peka på subcomendante Marcos och han zapatister – nyliberalismens kanske största kritiker – som efter misslyckad revolt skapade ett autonomt kooperativt samhälle; de vägrar betala statlig skatt, och har egen skola, vård, domstolar, socialhjälp etc – inte helt olikt de mest hängivna nyliberalernas visioner…

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, liberalism, nyliberalim, vänstern, socialism, kommunism, ideologi

Skribenten bakom Avancemang lanserar sin första bok

För dig som gillar science fiction, rymdopera och en och annan filosofisk fundering.

79 kr för e-boken. Mer info, eller köp, klicka här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Undrar vad som är bäst, att försöka ta över ordet nyliberal genom att använda det i positiv bemärkelse eller att ignorera det? Själv kallar jag mig liberal och frågar kritiker varför de envisas med att sätta prefixet “ny” framför “liberal”.

  2. Jo, influenserna av klassisk liberalism har bidragit till enorma framgångar i världen, ändå är ordet förknippat med ondskan själv. Jag tror själva förvanskningen började i Sydamerika, en benämning på den kaotiska politiska klimatet, som var allt annat än nyliberalt. Den västerländska vänstern har ju alltid vurmat för sydamerikanska revolutionärer och deras retorik.

  3. Trevlig text.

    Själv kallar jag mig såsom Elias för “liberal” kort och gott. Skall det förtydligas ordentligt säger jag “klassisk liberal”.

    (Huruvida Elias är liberal eller ej kan dock i högsta grad diskuteras :p)

  4. Ordet nyliberal var ju ursprungligen en markering mot socialliberal eller “liberal” i tidigare allmän eller kanske amerikansk mening (ung icke-marxistisk socialdemokrat).
    /DNg

  5. Äh, “nyliberalen” är precis som “den lycklige vänsterpartisten” en myt. 😉

    Det handlar ju bara om att hitta en benämning som låter snarlikt vad “de” själva kallar sig, så att “de” inte skall säga emot kritiken då “de” inte själva identifierar sig med benämningen, men eventuella åhörare gör. Bara taktik.

    Som frihetsivrare är jag mer än trött på att klumpas ihop med kollektivistiska konservativa (som ofta inte har någonting emot fascism så länge det är deras värderingar som tvingas på medborgarna av staten), bara för att “det är höger” av någon magisk anledning som inte går att identifiera.

    Bara en sådan sak som att “extremhögern” egentligen tillhör vänsterkanten, men där är de inte välkomna, så då slänger man på dem en annan märkning, som om de skulle vara positivt inställda till kapitalism…

  6. Netzach har fel. Extremhögern avser förmodligen nazister i det här fallet. Har sett det här förut. Nu kommer Netzach antagligen med påståendet om att nationalsocialsimen är kollektivistisk, vilket enligt honom skulle placera den på vänsterkanten. Men den är även statskorporativistisk vilket vänstern inte är, om även inte på samma grund.

    Den är också fascistisk (vilket stalinismen är till sin natur, det kan jag ge dig), rasistisk vilket inte vänstern är, och för den starkes rätt genom att hänvisa till antingen arv som de konservativa eller genom att inte hänvisa till något alls, men mena att de ju inte kan rå för om folk inte har pengar som liberaler gör.

    Att nassar är kollektivistiska på en grund av en diffus “rasidé” och vänstern genom klassperspektivet är således det enda som sammankopplar.

    Inte mycket att bygga en hängbro på, Netzach.

  7. Jag gillade verkligen slutklämmen om Zapatisterna, om hur de i praktiken beter sig i enlighet med nyliberal ideologi. Intressant påpekande.

  8. Jag tillhör de som tycker att man måste få kalla nyliberala saker för nyliberala utan att anklagas för att vilja demonisera eller smutskasta. Med nyliberal menar jag då – likt Robert, tror jag – en liberalism som har rötterna i Adam Smith och sedemera Milton Friedman, dvs en liberalism som tar sin utgångspunkt i den oreglerade marknaden och i mycket härleder resten därifrån. Jag tycker att det finns poänger med att särskilja denna typ av liberlism från både den klassiska liberalismen (då åtminstone jag tänker mest på sådana som JS Mill och hans gelikar) och den senare socialliberalismen (som ju kallades för ny-liberalism en gång, den också).

    Jag kan hålla med om att nyliberal ibland av vissa används väldigt slarvigt. Men det leder inte mig till slutsatsen att vi andra inte längre får använda begreppet som analytiskt verktyg. Och – för att mer direkt komma in på Roberts inlägg – jag tycker att det är en liten svag debatteknik att försöka utmåla alla som kritiserar nyliberalismen för att använda sig av vulgära vrångbilder av det slag som Robert målar upp. För att vända på saken; jag skulle kunna ägna tusentals inlägg för att radda upp alla fördomsfulla, osakliga och rent av osmarta angrepp som stundtals riktas mot både socialdemokratin och den demokratska socialismen – men inget av dessa inlägg skulle på något sätt säga någonting om den mer begåvade och intellektuellt hederliga kritik av desamma som jag vet också finns.

    Alltså – en god debattregel brukar vara att man tar huvudmotståndarens bästa argument, så förbättrar man det, och sedan visar man sin styrka genom att trots det kunna argumentera ner det. Jag önskar att Attilla hade försökt sig på den tekniken istället (eller så uppmanar jag helt enekelt ett framtida sådant försök).

    Nu får man mest känslan av att Robert som (eventuellt) nyliberal känner sig lite kränkt. Och det är inte särskilt sexigt…

  9. Sjölander,
    Jag är varken sexig, “nyliberal” eller kränkt. Jag diskuterar egentligen inte den socialdemokratiska synen på nyliberalism, utan från ett mer revolutionärt socialistiskt perspektiv, om du kollar länkarna. I och för sig så sipprar denna syn på liberalismen över på de mer frihetliga socialistiska strömningarna, därför blir jag glad att även du läser detta inlägg.

  10. Ja, “nyliberal” används av många som ett rent pejorativ, lite tråkigt tycker jag, själv försöker jag hålla mig till just “konservativ”, “reaktionär” etc. när det är sådant det faktiskt gäller och angripa liberalerna för vad de faktiskt håller på med.
    Men anledningen till att ordet fått den innebörden i folkmun, skulle jag vilja hävda, är inte bara att folk är för dumma eller medvetet kör på fulingar, utan pga av hur “realliberalismen” yttrar sig.

    De frågor som (ny)liberalerna i sen tid starkast och med tydligast ideologiska hänvisningar engagerar sig i är inte kampen mot konservatismen, mot att jätteföretagen beter sig arbetsrätsvidrigt eller kampen för att de allra mest utsatta ska få stöd av det övriga samhället.
    Istället är det just invändingar mot t.ex. hur facken, den statliga sjukvården och biståndet fungerar och förespråkandet av invasionskrig och privatiseringar som dominerar. Ibland har man poänger där (som t.ex. att LO består av en kolloss främst intresserad av att bevakas (s)-intressen) och ibland inte. Samtidigt så hänvisar många “roventreprenörerna” till nyliberalismen för att motivera vad de håller på med, och de kändaste nyliberala instutitonerna i svensk politik torde väl vara rikemansbarnens lekstuga MUF och det av svenskt näringsliv finansierade Timbro. Inte något som verkar ta sitt avstamp i den “lilla människans” vardag mao.
    Ifall det istället hade funnits någon organiserad löntagarliberalism att tala om hade nog folks uppfattningar sett annorlunda ut, det var trots allt ganska länge sen liberalernas engagemang i Metall var ett dominerade inslag, eller hur?

  11. “Ifall det istället hade funnits någon organiserad löntagarliberalism att tala om”

    Det beror på att liberaler inte sätter sig till däms över folks val av arbete. Löntagare, företagare, student, tiggare, prostituerad: I en liberal värld är man alla värd lika mycket.

    Där socialister har delat upp världen i ett “socialist-löntagara-vi” och ett ondsekfullt “alla andra”, så är liberaler “vi” med hela världen.

  12. Robert, om du menar “vissa tokvänstelement” bör du skriva detta, och inte “vänstern”. För då får man intryck att du försöker avfärda all kritik mot nyliberalismen som vulgära försök att måla upp skräckbilder (lite som om jag skulle anklaga alla liberaler för att debattera på samma nivå som Lennart Regebo ovan).

    Sedan måste jag erkänna att jag mer och mer börjar använda begreppet “högerliberaler” istället. Det känns lite bra dels för att nyliberalismen faktiskt inte är särskilt ny längre (under 80-talet fanns ju det där nyhetens behag över strömningen, även om det idéhistoriskt sett naturligtvis inte var någta nya tankar vi pratade om då heller), och dels slipper man den typ av demagogiska barlast n-ordet onekligen är tyngt av.

    Orsaken att jag inte bara skriver liberaler är att jag i mycket gillar liberalismen (åtminstone stora delar av), men jag ogillar ny- (eller höger-) liberalismen. Därför vill jag upprätthålla en distinktion.

    För det finns ju även en liberal kritik av nyliberalismen. De fackföreningsmän du pratar uppskattande om var ju inte direkt libertarianer, tex. För att ta ett exempel.

  13. Nicklas Eriksson,
    Jag tror att likheterna mellan nazism och socialism är av en annan karaktär än den du beskriver. Bägge är kampideologier, den ena ägnar sig åt klasskamp, den andra åt raskamp.

    Om merparten av kapitalisterna i ett land skulle tillhöra en specifik etnisk grupp riskerar klasskampen att glida över i raskamp.

    I Ryssland hetsades det mot judarna på detta sätt under revolutionen, för att resultera i förföljelser och mord under Stalin.

  14. Sjölander,
    “Tokvänsterns” retorik färgar även den mer sansade vänsterns, som jag skrev. Sossar har t.ex i flera sammanhang kallat Reinfeldt & Co för “nyliberaler”, vilket är ganska tramsig benämning på deras ljumma socialliberalism/socialkonservatism.

    Därför valde jag att använda begreppet “vänstern”, distinktionen blir svår, närmast omöjlig. Men det var “tokvänstern” som påbörjade förvanskningen av begreppet, och oftast nyttjar det.

    *

    De liberaler som startade fackföreningar o dyl hade förmodligen olika grader av frihetliga tankar, precis som liberaler särskiljer sig idag.

  15. nicklas eriksson: Har du kolat igenom ett partiprogram från ett parti som kallar sig för nationalsocialisterl? Nationalsocialistisk Front har tom ett tydligare ställningstagande för djurens rättigheter än vad man får från de flesta partier inom etablissemanget. Det går även att kolla gamla tal och liknande från tredje riket där de skryter med att de har raserat klassamhället osv…

    Att de inte är renodlad socialism, precis som att anarkism inte är renodlad socialism, är det nog ingen som ifrågasätter.

    Att som Robert säger att det glider över i raskamp har med deras världsbild att göra; där är borgarna i maskopi med judarna och förtrycker den arbetande vita mannen. Nationalsocialismen är betydligt mer “arbetarpolitik” än vad “politikerpolitiken” socialismen är. Att förvirrade vänstertokar kallar Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna, som bara är konservativa rasister, för nazister är beklagligt. Har sett lustiga exempel på när Nationalsocialistisk Front kritiserat Sverigedemokraterna för att vara invandrar- och kapitalistvänliga.

  16. “För då får man intryck att du försöker avfärda all kritik mot nyliberalismen som vulgära försök att måla upp skräckbilder”

    Det tycker jag är en helt korrekt bild av saken. Visst finns det undantag (men dom undantagen brukar av resten av vänstern anklagas för att vara borgare). Men faktum är att nästan all argumentation från vänstern är känslomässig smutskastarretorik som just försöker kritisera all liberalism med vulgära skräckbilder utan verklighetskontakt.

    Det gäller allt från sossarnas försök att måla upp förändringar i a-kassan med 5% som värsta skräckscenariot och välfärdens kollaps, till tokvänsterns försök att måla upp personlig frihet som att det leder till Islamofobi och krig.

    “lite som om jag skulle anklaga alla liberaler för att debattera på samma nivå som Lennart Regebo ovan”

    Nej, så duktiga är inte alla liberaler. Bara dom flesta. 🙂

    “För det finns ju även en liberal kritik av nyliberalismen. ”

    Jajamen, det gör det. Det finns sakliga och hållbara argument mot libertarianism. Och dom räcker. Man behöver inte smutskasta eller hitta på skräckscenarier. Ändå gör vänstern det. Varför? Jo, för dom kan inte använda den liberala kritiken, för gör dom det blir dom ju liberaler. Dom måste kritisera ALL liberalism samtidigt. Och det har dom inga argument för.

    Och så bli debatten som den blir.

    Ingen hade blivit gladare än mig om debatten med vänstern hade kunnat vara saklig och sansad. Men du skall veta att om du har en saklig och sansad debatt, så kommer det visa sig att du och jag tycker samma saker. Och det hade du nog inte gillat. 🙂

  17. Det beror på att liberaler inte sätter sig till däms över folks val av arbete. Löntagare, företagare, student, tiggare, prostituerad: I en liberal värld är man alla värd lika mycket.

    Där socialister har delat upp världen i ett “socialist-löntagara-vi” och ett ondsekfullt “alla andra”, så är liberaler “vi” med hela världen.

    Ifall det betyder att ni väljer att i konflikter mellan arbetare/fack och företag/kapitalister konsekvent ställa er på företagen/kapitalisternas sida, well… då är kanske en begreppsapparat där liberaler = nyliberaler = elakingar något ni blir tvunga att finna er i.

  18. Blacken,
    Nej, liberaler sätter sig inte alltid på företagets/kapitalistens sida. Inte ens Littorin tar strid för de i vissa fall faktiskt onödiga fackblockaderna. Jag gillar även kollektivavtalsmodellen, där arbetsmarknadens parter förhandlar, mycket mer liberalt än statliga minimilöner.

  19. Jag håller nog ganska mycket med Robert i grundtexten, och även Lennart Regebro i kommentarerna.

    Jag anser att statens viktigaste funktion är skydda den enskilde medborgarens fri- och rättigheter.

    Jag är övertygad om att frihandel är det bästa (troligen enda) sättet att göra världen rättvisare. Visst handlar jag en hel del rättvisemärkt, men så länge EU och USA har den typ av handelshinder som vi än så länge har tror jag egentligen inte att det hjälper.

    Jag är för fackföreningar, under förutsättning att de verkligen värnar den enskilda arbetarens intressen (och helst då utan att göra det på arbetslösa ungdomars bekostnad). En absolut förutsättning för det är att den enskilde kan välja att vara med eller inte vara med i en fackförening enligt egna önskemål. För ungefär hundra år sedan lyckades liberala uppnå det, de såg till att man inte riskerar att bli av med jobbet för att man går med i en fackförening. Sedan har vänstern jobbat vidare, och nästan tagit bort den rättigheten åt samma håll. Den fackförening jag är med i (THS) är jag med i för att det står i lagen att jag måste (även om jag faktiskt hade varit med i THS ändå så ser jag kårobligatoriet som trasigt).

    Jag tycker inte att det är någon rättighet att gratis ladda hem film / litteratur / etc som någon annan äger. Men jag anser att de metoder RIAA med flera (även svenska polisen) använder för att bekämpa piratkopiering dels inte är förenliga med personlig integritet, och dels att åtgärderna inte står i proportion till brottets storlek (personerna bakom piratebay verkar riskera längre fängelsestraff än vad som är vanligt för våldtäckt).

    Baserat på dessa värderingar kallar jag mig själv “liberal” eller ibland till och med “socialliberal”. Tyvärr verkar det inte längre finnas något liberalt parti i svensk politik (möjligen skulle Piratpartiet kunna bli ett, men då måste de nog byta namn) …

  20. Robert:
    Jo, jag vet att ni inte tar ställning för kapitalet i teorin.
    Vad jag pratade om var “realliberalismen”:
    Alltså, när får vi se liberaler kampanja för ett ökat stöd till hemlösa (och jag frågar bara efter ett kampanjande, inte att ni måste göra det på “sätt dom på instutition”-sosse-viset) eller för att folk ska behandlas värdigt på jobbet av sina chefer?

    När Sven-Otto tog ställning för blockaderna i Vaxholm* så var det väl något av en mediasensation (dessutom ledde det till ett ramaskri bland liberala tyckare) vilket det inte hade varit om sådanna frågor varit vardagsmat för svenska liberaler.

    * = Själv stödjer jag blockaden men är generellt kritisk till hur LO förhåller sig till arbetare från andra länder, deras inställning till Papperslösa är t.ex. förkastlig

  21. Blacken: “Ifall det betyder att ni väljer att i konflikter mellan arbetare/fack och företag/kapitalister konsekvent ställa er på företagen/kapitalisternas sida”

    Det betyder inte det.

  22. “Alltså, när får vi se liberaler kampanja för ett ökat stöd till hemlösa (och jag frågar bara efter ett kampanjande, inte att ni måste göra det på “sätt dom på instutition”-sosse-viset) eller för att folk ska behandlas värdigt på jobbet av sina chefer?”

    Så kvickt du öppnar ögonen.

  23. Blacken,
    Jag är (real)liberal och har ingen dold agenda. Av ditt språkbruk att döma har du förläst dig på Petter Nilsson artikel på SVT 😉

  24. Hehe, nej jag menade inte att du skulle ha någon dold agenda, bara att det fokus den liberala rörelsen tar i stor utsträckning avgör hur ideologin uppfattas, oavsätt ifall det faktiskt ideologiska tänkandet i de generella frågorna inte ser ut så.

  25. Blacken,
    Helt ärligt tror jag att många inte vet vad liberalism är. Däremot är uppfattningarna många om t.ex USA – en gång liberalt numera konservativt, med en ärkekonservativ president.

    Det finns ju folk inom ditt gäng som tror att USA:s politik är ett utslag av “realliberalism”. Och påståenden som dessa gör givetvis att liberalismen “uppfattas” på ett speciellt sätt.

  26. Själv tror jag att problemet med termen ”nyliberal”, är att dess belackare (och även en del av dess tillskyndare) använder det för att beskriva riktningen på en förd politik, istället för en rådande ordning. I och med det kan i princip allt beskrivas som nyliberalt. Både sossar och borgerliga regeringar har sedan 1991 blivigt anklagade för att föra en nyliberal politik trots att det totala (skyhöga) skattetrycket knappt sjunkigt märkbart, och i vissa tillfällen faktiskt ökat. Inte mycket till nattväktarstat där inte. Vidare har IMF blivigt anklagad för att tvinga på nyliberal strukturanpassning på u-länder som lever på lån, trots att kraven i många fall varit minimala, aldrig följts, och faktumet att dessa låntagarländer i princip var och är rena rama planekonomier. Detsamma gäller ju Pinochet. Gubben var ju en diktator bland alla andra i Sydamerika, med den skillnaden att han förde en någorlunda återhållsam ekonomisk politik som kan jämföras med Sveriges, medan hans kollegor i regionen trummade på med planekonomin.
    Själv väntar jag bara på att någon gammal stalinist skall komma och påstå att NEP i Sovjet, var nyliberalism…. Med tanke på hur termen har använts..skulle det vara mer fel än något av de uppräknade exemplena?

  27. N Lindgren,
    Håller med. Själv irriterar jag mig på folk/politiker som pratar om A, men menar B. “Mannen på gatan”, som är måttligt intresserad av politik, blir antingen duperad, tycker politiker är idioter – eller så fjärmar han sig från politiken. I Sverige är det sista exemplet som gäller uppenbarligen, vilket är synd.

  28. Vill till att börja med tacka Robert i en off topic fråga: Tack vare denna postning har jag fått besked om varför Lennart Regebo vägrar debattera sakligt med mig. Han är helt enkelt rädd för att vi i sådana fall skulle visa oss vara överens! Hur trevlig denna omtanke om den dialektiska politiska processen än må vara så undrar jag nog ändå om det inte kan vara så att oron är åtminstone en smula obefogad; jag tror nog att vi skulle kunna hitta saker som vi med respekt för varandra skulle kunna vara ense om att vi är oense om, även om vi diskuterade sakligt. Nåväl, det var skönt att få en förklaring och min ursäkt till värderade blogginnehavaren för denna utvikning.

    Sedan (on topic, igen); du (Robert) har ju alldeles rätt att “liberalismen” är en oerhört vid och mångfacetterad rörelse. Det finns till och med socialister som menar att deras ideologi är en logisk vidareutveckling av det liberala tankegodset (se tex Nils Karleby, socialismen inför verkligheten, för ett inhemskt exempel som jag personligen gillar). På samma sätt som många liberala tänkare ofta hamnat i något som faktiskt är misstänkt likt socialism (Rawls, Mill, tex).

    Men detta understryker ju bara behovet av att på något sätt definiera och särskilja en viss typ av liberalism som vi mycket väl kan kalla nyliberal. Och då tycker jag att man även måste få peka på tendenser och tankegods som bygger på denna strömning utan att beskyllas för att svartmåla. (I klartext; det måste gå att identifiera nyliberala drag i rörelser och partier som inte till fullo omfamnar alla frihetsfronten eller liberala partiets programpunkter utan att beskyllas för att dramatisera eller överdriva.)

    Sedan är det sant att nyliberalism också blivit ett skällsord i största allmänhet, på samma sätt som “socialist” har blivit det i vissa borgerliga kretsar. Men det leder ju inte med nödvändighet till slutsatsen att det rätta är att sluta prata om varken det ena eller det andra.

  29. Sjölander,
    Javisst, håller med. Jag gillar inte att politiska etiketter används i enbart retoriska syften, bättre att diskutera politikens innehåll.

    Förövrigt tror jag nog att många sossar och borgare har en del gemensamt när man avverkat statligt ägande av företag och vissa andra stötestenar. Å andra sidan kan man ju vara socialist/vänster/marxist och INTE förespråka statligt ägande…bara för att röra till det lite i den ideologiska grytan. Tack för din kommentar!

  30. “Han är helt enkelt rädd för att vi i sådana fall skulle visa oss vara överens!”

    Suck. Jag skrev på din blogg, typ förra veckan, där jag bad dig debattera sakligt, men varnade dig för att det då skulle visa sig att vi var överens, och uttryckte misstanken att du nog inte ville det. Den här kommentaren är ju uppenbart bevis för att jag hade rätt, då du helt utan anledning använder en stor del av utrymmet för att helt omotiverat och utan samband med nåt annat du skriver försöka förlöjliga mig.

    Jag försöker åtminstonde (även om jag misslyckas ibland) att starta på noll i varje debatt. Du är mest intresserad av att kasta skit på folk som inte hejar på ditt lag.

    Säg till när du ändrar den attityden så kan vi börja diskutera sakfrågan.

  31. “I klartext; det måste gå att identifiera nyliberala drag i rörelser och partier som inte till fullo omfamnar alla frihetsfronten eller liberala partiets programpunkter utan att beskyllas för att dramatisera eller överdriva.”

    Men vad betyder det egentlitgen?
    Betyder det att man skall anklaga IMF/Världsbanken/whatever för att tvinga på u-länder en nyliberal världsordning som leder till fattigdom, när dessa u-länder de facto är extremt oliberala planekonomier?
    Betyder det att man skall anklaga den nuvarande regeringen för nyliberalism, när vi faktiskt har världens högsta (eller åtminstone nästan högsta) skattetryck på ca 50 %?
    I så fall har ju nyliberalism som term inget värde. Den kan ju betyda vad som helst som avsändaren föredrar. Då blir ju NEP nyliberalism

  32. Precis. De måste gå att identifiera nyliberala drag i rörelser och partier som inte till fullo omfamnar alla frihetsfronten eller liberala partiets programpunkter utan att beskyllas för att dramatisera eller överdriva. Men vänstern måste också inse att liberalerna inte kan skyllas för dom programpunkter som INTE är liberala.

    NSDAP var nationalsocialister. Dom hade programpunkter som socialister skulle hålla med om. Men det betyder inte att socialister är ansvariga för förintelsen.

  33. Lennart R skriver att “vänstern måste också inse att liberalerna inte kan skyllas för dom programpunkter som INTE är liberala.”

    Helt rätt. Konservatism är exempelvis inte nyliberal. Inte nazismen heller. (Däremot är det intressant att konservatismen och liberalismen så ofta i praktiken går hand i hand – moderaterna är väl det tydligaste exempelet i svensk politik på den saken.)

    Nyliberalismen innehåller också den mer eller mindre sympatiska drag, för övrigt. Renodlade libertarianer kan i sakfrågor inta vad som närmast är att betrakta som vänsterpositioner, som ofta går att skriva under på även för en vänsterman som undertecknad. Och inte sällan hamnar de då i konflikt med sina konserativa partibröder.

    Men allt detta motiverar inte att man brännmärker användandet av begreppet “nyliberal” för att försöka kategorisera och förstå eller begripliggöra politiska tendenser som faktiskt är just nyliberala. Då gör man sig nämligen skyldig till samma vulgarisering och förenklig som man försöker beskylla sina motståndare för.

    Robert använder exempelvis Thatcher som exempel på en mer nyliberal politiker. Och hon var ju inte direkt någon rättrogen libertarian (inte Reagan heller). Men det politiska samtalet blir väldigt mycket fattigare om vi inte får prata om den betydelse exempelvis Friedman hade för dessa politikers idévärld.

    Grundproblemet här är naturligtvis att nyliberalismen blivit så impopulär, så att det har blivit inopportunt att förknippas med den. Jag kan förstå hur man om man befinner sig till höger hellre vill tituleras med det betydligt mer positvt laddade “liberal”.

    Varför vänster skulle sluta kalla nyliberala saker för nyliberala bara för att det har en dålig klang är däremot lite svårare att förstå.

    (För övrigt ber jag naturligtvis om ursäkt om Lennart kände sig förnärmad av vad jag skrev. I min enfald trodde jag att Lennarts första kommentar var lite skämtsam och svarade med samma mynt – jag kunde för mitt liv inte tro att han faktiskt menade allvar. Men nu var det uppenbarligen så, och vis av erfarenheten ska låta bli att fortsätta den diskussionen då jag vet att det knappast leder någonvart.)

  34. Sjölander,
    Konservativa och liberaler gjorde gemensam sak mot socialister/kommunister – den nya fienden. Värt att notera är att liberalernas ursprungliga fiende var konservatismen. Grundkurs i politisk historia.

    Äktenskapet mellan konservatism och liberalism har aldrig varit riktigt lyckligt, skillnaderna är alltför stora – även om de vassa kanterna slipats bort. Många liberaler menar att de blott är “livsstilskonservativa” – vad de nu menar med det – i ett politiskt sammanhang…

    Allt fler liberaler kritiserar t ex den “nyliberale” Bush och det “nyliberala” USA. Det “nyliberala” projektet EU, som går från förbund till federation kommer förmodligen också att få allt mer kritik från liberalt håll, pga av ökat avstånd till makten, överstatlighet, ökat skattetryck etc etc.

    För mig som idéhistoriker/kulturvetare är de bägge ideologierna extremt olika. Jag är kanske också lite rigid vad gäller uppdelningar och distinktioner, men jag tror att det är viktigt – annars vet vi snart inte vad eller vilka vi pratar om.

  35. “Däremot är det intressant att konservatismen och liberalismen så ofta i praktiken går hand i hand”

    Japp. Det beror på att konservatismen dels i sig inte har någon ekonomisk politik, och dels på att konservatismen inte är lika kvasi-religiös som marxismen är. Det innebär att konservativa har lättare att ta till sig idéer om dom faktiskt fungerar. Och som ett resultat finns det många konservativa i dag som är för en liberal ekonomisk politik.

    Det finns dom som inte gör det också, Republikanerna i USA har ju slutat vara för “fiscal responsibility” och frihandel på senare tid.

    Att konservatismen inte är dogmatisk har också effekten av att den är väldigt luddig, eftersom väldigt stora delar av den ursprungliga konservatismen inte var acceptabel för det stora flertalet. Man kan säga att konservatismen, likt socialismen, har förlorat. Men när socialismen har reagerat med dogmatism eller hyckleri har konservatismen reagerat med att bli luddig och suddig i kanterna. Detta har såklart blivit ännu värre/suddigare av att västeuropas socialdemokrater i princip har blivit konservativa.

    ———–

    Och ja, Sjölander: Jag är fullständigt gravallvarlig. Om du i våra debatter fortsatte och avslutade debatterna lika sakligt som du brukar börja dom, och inte spattar ut i personangrepp, så kommer det visa sig att vi är överens om det mesta.

  36. Robert (och Lennart) – en betydligt bättre förklaringsmodell till varför liberaler och konservativa trivts så bra ihop är väl att det handlar om klass.
    Det finns oerhört mycket litteratur och forskning på hur den nya klassen (borgerligheten, den liberala klassen) gifte ihop sig (ofta bokstavligen talat) med den gamla eliten (adeln, den konservativa). Den nya kapitalismens smått revolutionära uppkomlingar blev helt enkelt den mogna kapitaismens överklass – och för denna klass blev en kombination av ekonomisk liberalism och social/kulturell konservatism fullt naturlig (ie: moderata samlingspartiet).

    Vi kan också se att liberalismen precis som konservatismen tog djupa intryck av franska revolutionens terror – och hur många även liberala tänkare efter det blev betydligt försiktigare när det gäller allmän rösträtt och slikt (som ju lätt kunde leda till pöbelvälde – i den meningen har Robert rätt om den “gemensamma fienden” även om socialismen ju ännu inte hade gjort entre på scenen vid detta tillfälle – och många mer vänstersinnade liberaler samarbetade ju även senare med just socialisterna som exempelvis när det gäller den svenska rösträtten).

    Men detta var nu inte vad denna disksussion handlade om. Den handlade om begreppet nyliberal. Och här måste jag bekymrat inse att jag blir lite förvirrad av Roberts sista kommentar. Är Bush “nyliberal”? Han torde väl snarare vara neokonservatismens banerförare, om något. Och den liberala kritiken mot honom är väl snarare att se som en kritik från vänster (liberalismen är ju och har genom historien varit en vänsterideologi, vilket är ytterligare en anledning till att skilja densamma från NYliberalismen).

    Så om Robert menar att det finns en berättigad (vänster?)-liberal kritik mot höger (eller ny) liberala drag i Bushadministrationen så är det absolut så att han har rätt. Självklart. Men det understryker väl bara min poäng – att det är viktigt att fortsätta skilja på olika typer av liberalism och att det därför är dumt att försöka svartmåla alla som då och då kallar nyliberala saker för just nyliberala?

  37. Du har stora poänger i ditt resonemang ang liberalism och konservatism, men vi kommer inte ifrån att det rör sig om två skilda ideologier – som oftast pekar åt olika håll.

    Apropå Bush – det var ironi. Ska försöka ironisera lite tydligare nästa gång.

  38. Är det inte lite “begging the question” att utgå ifrån att liberalismen är medelklassens ideologi och konseratismen överklassens ideologi?

    Dessutom är liberalkonservatismen är rätt nytt fenomen, och jag har svårt att se hur äktenskapsmönster på 1800-talet har så mycket att köra med slutet av 1900-talets ideologier. 😉

    Däremot är det nog så att både liberalismen och konservatismen under andra halvan av 1900-talet har sett socalismen som en gemensam fiende. Det beror delvis på att konservatismen som ideologi helt kollapsade, och återuppstod som socialkonservatismen, en rent värderingsmässig ideologi som har anammat humanismen och jämlikhetssträvan från vänsterideologierna liberalism och socialism, till skillnad från den 1800-tals konservatism som förespråkade klasskillnader som nåt naturligt.

  39. Robert – ang. ironin. Ok, då förstår jag (blev lite konfunderad där ett tag ;-)) Är även hänvisningen till Thatcher som “nyliberal” ironisk (uppriktig fråga, jag tycker att man med fog kan svara både ja och nej på den)?

    Lennart – Men socialkonservatismen a la Bismarck måste väl ändå hänföras snarare till 1800-talet (det var ju sas då han levde och verkade)? Sedan är det riktigt att denna socialkonservatism inte byggde på någon geniun jämlikhetssträvan – det handlade väl snarare om att utrota armodet för att hålla ihop samhället (tycker väl att det finns fog för att hävda att denna jämlikhetssyn är fullt levande även i dagens debatt, iof). Och Neokonservatismen är ju en betydligt nyare rörelse än att den går att hänföra till de senaste femtio åren (dessutom har jag svårt att se att det skulle vara just synen på jämlikheten som skiljer den från den tidigare konservatismen, eller för den delen, att det moderata samlingspartiet i Sverige skulle vara ett liberalkonservativt parti utifrån någon sorts neokonservativ utgångspunkt). Så jag förstår faktiskt inte riktigt din historieskrivning (i sådana fall har jag lättare att köpa en modell som går ut på att konsevatismen succesivt tunnats ut och blivit mindre “konservativ” och liberalismen stegvis gjort intåg i exempelvis moderaterna i samband med att den blivit mer allmängods, men även den modellen innhållet väl sina luckor och fel).

    Sedan förstår jag på ett sätt att du inte vill se kopplingen mellan min klassförklaring och ditt resonemang om fiendens fiende. För med din historieskrivningen uppstår alliansen (och vi är överrens om att det är en allians) under “andra halvan av nittonhundratalet” därför att man såg “socialismen som gemensam fiende”. Med min förklaring ligger grunden betydligt tidigare i historien och har mer materiella grunder (de grupper vars privilegier tidigare hotats av exempelvis en fri marknad befann sig nu i en position där de istället tjänade på den).

    Sedan kan vi visserligen se att det liberala tankegodset spretar och lever vidare på diverse olika ställen. Jag tillhör exempelvis de som med Olle Svenning hävdar att det är vänstern och inte minst socialdemokratin som är de “äkta” bärarna av det liberala upplysningstankegodset, men det antar jag är en syn som herrarna här inte till fullo delar 🙂

    (För övrigt så ser jag inte liberalismen som “medelklassen” och konservatismen som “överklassens” respektive ideologier – jag skrev om borgarskap och adel, vilket är en lite annan sak, åtminstone på svenska).

  40. Sjölander,
    Nej Thatcher var inte ironi. Och varför skulle det vara det? Hon hade en stark liberal ådra, lusläste Hayek mm. Tyvärr verkar Falklandskriget vara en av de få saker folk minns, hennes frihetliga politik bidrog till ett lyft för UK, något som dagens politiker fortfarande rider på.

    Att socialdemokratin skulle vara arvtagare till det liberala tankegodset betraktar jag som ett dåligt skämt. Möjligtvis fanns det starkare liberala tendenser under Erlander, men efter Palmes flirt med socialismen är det snarare frånvaro av “tankegods” och ideologi som varit det utmärkande.

  41. “Men socialkonservatismen a la Bismarck måste väl ändå hänföras snarare till 1800-talet ”

    Visst, men det är ju inte samma sak som man menar med socialkonservatism idag, som jag förstår. Eller? (Konservatism idag saknar ideologisk grund, och är jävligt knepig att få grepp om, tycker jag).

    “Neokonservatismen är ju en betydligt nyare rörelse än att den går att hänföra till de senaste femtio åren ”

    Jag gissar att det du kallar neokonservatism (ett begrepp jag hörde först för kanske 7-8 år sedan) är det jag kallar socialkonservatism.

    “Med min förklaring ligger grunden betydligt tidigare i historien och har mer materiella grunder (de grupper vars privilegier tidigare hotats av exempelvis en fri marknad befann sig nu i en position där de istället tjänade på den).”

    Javisst. Men jag ser ingen sån allians historiskt sett förrän i efterkrigstiden, vilket gör din modell ganska knepig att försvara. 🙂 Tvärtom var ju oftast socialdemokrater och liberaler allierade mot konservativa i början av 1900-talet.

    “Jag tillhör exempelvis de som med Olle Svenning hävdar att det är vänstern och inte minst socialdemokratin som är de “äkta” bärarna av det liberala upplysningstankegodset, men det antar jag är en syn som herrarna här inte till fullo delar :-)”

    Hah! Nej, det kan man lugnt säga.

  42. Robert – men du måste väl ändå hålla med om att Thatcher inte direkt var något renlärig libertarian? Om de nylibrala dragen i thatecherismen “räcker” för att få kallas nyliberal (dvs utförsäljningar av statliga företag, normpolitik, begränsa fackets makt, vissa avregleringar) – då gäller det rätt många (tex vår nuvarande regering, som dessutom sänker skattekvoten vilket järnladyn väl aldrig lyckades med i någon större omfattning). Men gott; jag tolkar dig som att du tycker det är helt ok att kalla en politik för nyliberal om den innehåller drag i den riktningen. Vilket har varit ungefär min poäng hela tiden.

    Lennart – tycker fortfarande att din förklaringsmodell att det ska vara hotet från socialismen som plötsligt under efterkrigstiden tvingade ihop liberaler och konservativa till en gemensam kamp haltar betänkligt. Av flera skäl; “hotet” från socialismen uppstod rimligtvis långt före 1950-talet, ur ett svenskt perspektiv har jag svårt att se 50- och 60-talen som några särskilt “socialistiska” årtionden (historieskrivare till höger brukar åtminstone betrakta 70-talet som det “onda” årtiondet, och det gäller väl både i utrikes och inrikespolitiken), och jag hävdar faktiskt att de idépolitiska rötterna letar sig både längre tillbaka och även längre fram än så (alltså; det liberalkonservativa äktenskapets rötter kan spåras längre bak i tiden, samtidigt det också finns uttalade liberala strömningar som fortfarande inte är särskilt förtjusta i detta arrangemang).

    Tittar vi exempelvis på det svenska högerpartiet moderaterna så är det ju det konservativa draget som varit konstant (inte i meningen att det sett exakt likadant ut, men det har varit konservatismen som varit huvudideologi fram till egenligen Bohman), det liberala som sas tillkommit (och då främst i ekonomiska frågor). Det tycker jag talar mot förklaringen att konservatismen liksom självdog och ersattes av något annat – som jag ser det handlar det snarare om en succesiv anpassning.

    Och grunden till att denna anspassning är möjligt står fortfarande att finna i det faktum att den klassmässiga förändringarna en mognande kapitalism inneburit – de grupper som alltsedan begynnelsen utgjort stommen i högerpartiet har helt enkelt i allt högre utsträckning kommit att tjäna på en “liberal” ekonomisk politik istället för tvärtom (sedan har Lennart rätt i att den lite skolboksmässiga grundkurs-i-idéhistoria förklaringen av “liberalismens” gång från vänster till högerposition som jag gav prov på ovan naturligtvis är alldeles för enkel för att fånga hela verkligheten – exempelvis måste man när man tittar på konkret idépolitisk utveckling väga in de riktigt auktoritära drag som fanns inom delar av svensk höger fram till … tja, säg 1945, och så vidare och så vidare. Men det innebär inte att den i huvudsak inte är riktig.)

    Sedan är vi helt överens om en sak; vad konservatismen egentligen “är” är inte någon lätt nöt att knäcka. Personligen brukar jag försöka skilja på konservatismen som “ideologi” och konservatismen som “förhållningssätt”, men det gör inte heller saken vidare kristallklar.

    Vad vi också borde kunna vara överens om torde dock vara att det är fullt möjligt att vara samtidigt aldrig så konservativ och för en rent nyliberal ekonomisk politik (faktum är att du inte ens behöver vara demokrat för att vara för en nyliberal ekonomisk politik). Problemen uppstår snarare när du kommer in på andra mer värderingsmässiga, livsstilsorienterade frågor, då spänningen mellan liberalism och konservatism blir verkligt brännande.

    Och omvänt så menar jag med viss bestämdhet att du mycket väl kan förvalta det ursprungliga liberala jämlikhetsidealet utan att ställa upp på Friedmans recept för det ekonomiska systemet. Och det är också därför jag menar att det är vänstern som idag bär kärnan detta idéarv vidare. Men som sagt, där har jag inga större förhoppningar om att få något intuitivt medhåll…

  43. Sjölander,
    Att Thatcher skulle vara libertarian har väl knappast någon påstått. Hon var inspirerad av klassisk liberalism.

    Apropå vänsterns “jämlikhetsideal” så tycker jag inte att den är mycket att hurra för – tycker du själv det?

    …kvinnorörelsen kapad av strukturfeminister, havererad flyktingpolitik, bekämpa arbetslösheten med bidrag och förtidspensioneringar, slakta folks ekonomiska frihet med världens högsta skatter…

    Att överhuvudtaget betrakta folk ur ett klass-perspektiv är kränkande. Vi är individer, inte en grå massa som man kan forsla hit och dit i den sociala ingenjörskonstens namn.

    Jag ska inte anklaga sossarna för allt, den svenska borgerligheten är nästan lika avtrubbad. Men att du överhuvudtaget nämner att den svenska socialdemokratin skulle vara förvaltare av ett ursprungligt liberalt jämlikhetsideal är tämligen patetiskt.

    Den moderna socialdemokratin vägleds av en pragmatisk ickeideologi, precis som moderater, folkpartister etc.

  44. “tycker fortfarande att din förklaringsmodell att det ska vara hotet från socialismen som plötsligt under efterkrigstiden tvingade ihop liberaler och konservativa till en gemensam kamp haltar betänkligt.”

    Men Sjölander, det var ju DIN förklaringsmodell. Jag bara höll med dig på den punkten. 🙂

    ““hotet” från socialismen uppstod rimligtvis långt före 1950-talet,”

    Ja. Jag skulle ha skrivit socialdemokratin. Det var slarvigt av mig. Det “hotet” uppstod på 30-talet. Fram till dess hade som sagt liberaler och socialdemokrater samarbetat.

    “Det tycker jag talar mot förklaringen att konservatismen liksom självdog och ersattes av något annat – som jag ser det handlar det snarare om en succesiv anpassning.”

    Konservatismens död ledde inte till liberalkonservatism. Den ledde till socialkonservatim. Döden skedde iom införandet av demokrati i västvärlden (och var också en gradvis process, givetvis).

    “Och omvänt så menar jag med viss bestämdhet att du mycket väl kan förvalta det ursprungliga liberala jämlikhetsidealet utan att ställa upp på Friedmans recept för det ekonomiska systemet. Och det är också därför jag menar att det är vänstern som idag bär kärnan detta idéarv vidare. Men som sagt, där har jag inga större förhoppningar om att få något intuitivt medhåll…”

    Nej, för det är ju helt ologiskt. Visst, den nyliberala ekonomiska politiken kan föras oavsett om man är liberal eller inte, oavsett om man är för jämlikhet eller inte och oavsett om man är demokrat eller inte. För det är en ekonomisk politik, inget annat. Det är inte konstigare än att man kan föra en viss fiskepolitik oavsett om man är demokrati eller humanist eller inte. 🙂
    Nyliberal ekonomisk politik är kompatibel med demokrati och jämlikhet. Men den är också kompatibel med diktatur och ojämlikhet, åtminstone på kort sikt. Många, som Friedman, menar att om man har ekonomisk frihet kommer man snart kräva politisk frihet också, och det finns saker som tyder på att han har rätt. Men man måste inte ha demokrati för att införa nyliberal ekonomisk politik.

    Men att därifrån gå till att det därför är vänstern som står för jämlikhetssträvan är ett obegripligt logiskt hopp. För det första är socialdemokratin vanligtvis en del av vänstern, och SAP är precis lika nyliberala som alliansen är i sin ekonomiska politik. Dom för nämligen exakt samma ekonomiska politik. Och precis som nyliberalism är socialism kompatibel både med demokrati och diktatur på kort sikt.

    Men, för det första: Bara för att man KAN vara diktator och föra en nyliberal politik, så betyder inte det att alla nyliberaler är diktatorer.

    För den andra: Bara för att man kan vara diktator och föra en nyliberal politik, så innebär inte det att alla som INTE är nyliberaler är mot diktatur.

    För det tredje: Precis tvärtom mot nyliberal ekonomisk politik, så är socialism i längden INTE kompatibelt med demokrati och jämlikhet. SocialDEMOKRATI är, men socialdemokrati för inte heller en socialistisk politik, som du ju själv konstaterar ovan.

  45. Robert

    “Att Thatcher skulle vara libertarian har väl knappast någon påstått. Hon var inspirerad av klassisk liberalism.”

    Och om jag förstår dig rätt menar du då att det är korrekt att kalla henne “nyliberal”. Man “får” alltså kalla politiker nyliberala UTAN att de skriver under på frihetsfrontens program till punkt och pricka. Det var bara det faktum att vi är ense om detta jag ville understryka.

    “Apropå vänsterns “jämlikhetsideal” så tycker jag inte att den är mycket att hurra för – tycker du själv det?”

    Jajamen. Det är grunden i mitt politiska engagemang. Och det är därför jag också kan respektera vissa liberala tänkare – eftersom vi enas i detta engagemang för jämlikheten.

    Lennart – Först om konservatismen; jag tycker att det blir lite förvirrat när du använder termen “socialkonservatism” för den “moderna” konservatism du tycker dig se ha växt fram under efterkrigstiden. Men låt så vara, vi kanske kan förstå varandra ändå. Och som sagt så känns denna tråd lite för begränsad för att kunna gå till botten med konservatismens idéutveckling sedan 1789 till nu 😉

    Sedan – om själva ämnet. Jag tycker att du gör det lite väl enkelt för dig när du reducerar en nyliberal syn på ekonomin till att vara endast ett politikområde som vilket annat, att jämföra med fiskeripolitiken eller vad det nu var. Faktum är att den nylibrala synen på ekonomin är intimt förknippad med moralsyn, människosyn, samhällssyn och allt annat som vi brukar förknippa med ideologi (du antyder detta dessutom själv, när du pekar på den i mina ögon nästan farligt naiva föreställningen att en “fri” ekonomi också i sig leder till demokrati och mänskliga rättigheter). Jag tycker att det är helt uppenbart att det finns en ideologiskt grundad – nyliberal om man så vill – övertro på fria markandsmekanismer som inte hämtar sin bäring från empiri utan från teoretiska antaganden om hur det borde vara, och denna syn på ekonomins funktionssätt är faktiskt i allra högsta grad politisk/ideologisk (på samma sätt som marxismen är det, även om den också kallar sig själv vetenskaplig).

    Sedan har jag aldrig hävdat att alla nyliberaler är för diktatur eller att alla som inte är för en nyliberal ekonomisk politik är för demokrati – och jag förstår faktiskt inte hur du på något sätt kan läsa in ett sådant resonemang i det jag skrev!

    Slutligen – om “logiken” mellan liberalismen och socialismen. Den är väldigt enkel; liberalismens stora idéhistoriska “innovation” var att man förde in ett jämlikhetsbegrepp som tidigare helt saknats. Det är i delar av den socialistika rörelsen (ej den kommunistiska) som detta jämlikhetsbegrepp har förts vidare och vidareutvecklats. Det tycker jag är fullt logiskt (observera här att jag inte skriver att liberalismens stora poäng är tilltron till den fria och oreglerade marknaden, för det tycker jag inte att den är).

    Ett tredje spår som också dyker upp här (förutom ämnet – nyliberalismen – och det första sidospåret om konservatismen) är dessutom upptäcker jag socialdemokratins relation till socialismen. Men det tror jag faktiskt får vänta till en annan gång att penetrera närmare…

  46. Sjölander,
    Personligen så använder jag inte ordet nyliberal, eftersom det inte betyder något längre. Skulle jag beskriva Thatcher säger jag att hon är inspirerad av klassisk liberalism samt socialkonservatism. Vi har egentligen få eller inga politiker som verkligen låtit sig inspireras av klassisk liberalism helt igenom. Mitt sätt att etikettera ideologier bottnar i mina studier, jag gillar inte att förenkla. Om det inte passar med din världsbild …tja?

    *

    Apropå liberalismens stora innovation “jämlikhetsbegreppet” så är jag inte helt övertygad om att socialdemokrater förvaltar det särskilt väl. Socialister av alla skolor kämpar för specifika samhällsklasser och specifika mål, och det rimmar illa med jämlikhetsbegreppet. En arbetare och kapitalist är lika värda. Och så är inte fallet om man lyssnar på förstamaj-talen här i landet. man hånar och hetsar mot “gubbar, direktörer och medelklassens vita män”. Om det sedan bara är retorik, det är en annan femma. För mig handlar jämlikhetsbegreppet om en individuell strävan, att punktmarkera t ex de “direktörer” som beter sig illa, men låta de andra vara i fred – inte dra alla över en kam, vilket man gör när man pratar om “klasser”.

    Historiskt sett var det arbetarklassen som röstade på Hitler, det är också arbetarklassen som röstar på Sverigedemokraterna, men jag skulle aldrig i min vildaste fantasi generalisera över dessa fenomen – och kalla arbetarklassen för ondskans lakejer. Men socialister och socialdemokrater gör dessa generaliseringar (fast mot kapitalister givetvis) – därför är ni inte goda väktare av det liberala jämlikhetsidealet.

    Visst, socialdemokraterna har plockat många russin ur den liberala kakan – varsågoda! Snart finns det inte mycket marxism kvar – och det glädjer mig.

  47. Två kommentarer – det var faktiskt inte arbetarklassen som “röstade fram Hitler”. Tvärtom är det väl rätt vedertaget att det var bland “mellanskiktet” han hittade mycket av sitt stöd (och bland storkapitalet, förvisso). Med detta inte sagt att nazismen inte attraherade även tyska arbetare, för det gjorde den naturligtvis också, eller att högerpopulistiska missnöjespartier idag inte har sitt relativt starkaste stöd bland manliga arbetare, för det har de, men att blunda för andra samhällsklassers agerande då gör att man riskerar att bortse från slika fenomen i dessa grupper idag.

    Sedan – hela vänsterns poäng är att det faktiskt FINNS ojämlikheter mellan människor som inte upphör att existera för att vi inte låtsas om dem. Tvärtom, ska vi kunna bli jämlika måste vi ta tag i de problem som finns och då måste vi faktiskt också erkänna dem. Klassamhället upphör nämligen inte att existera för att vi på någon sätts vulgärliberalt vis blundar för det.

    Om du sedan tror att man för att man talar om “klasser” måste förneka att dessa klasser består av sinsemellan genuint olika individer så tror jag tyvärr att det snarare beror på att du är dåligt insatt i hur vänstern tänker och resonerar. Det är helt enkelt en ganska fördomsfull inställning du ger prov på, om du ursäktar.

    (vad gäller klasshatet håller jag med dig helt dock, det är lika osympatiskt när det drabbar “direktörerna” som personer som när det drabbar “arbetare” [i det fallet kanske man snarare ska prata om “klassförakt”]. Men det är ett socialt, snarare än ett politiskt fenomen.)

  48. Sjölander,
    Du är en riktig politiker du?! Var någonstans läser du in att jag “inte låtsas om ojämlikheter”? Sådana där verbala krumbukter klarar vi oss utan.

    * Det Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet var ett arbetarparti.

    * Nej, jag är inte dåligt insatt i vänsterrörelsen, och ja, det är mycket sällan man hör vänstern prata om individer.

    Liberalismen handlar framförallt om att bekämpa orättvisor, och jag försöker dra mitt strå till stacken genom min blogg, som är kritisk både åt vänster och höger. Jag använder inte klasskampsretorik, nej, men det går bra ändå.

  49. “Faktum är att den nylibrala synen på ekonomin är intimt förknippad med moralsyn, människosyn, samhällssyn och allt annat som vi brukar förknippa med ideologi”

    Ja, och nej. Att en liberal människa måste ha en liberal ekonomisk politik är självklart. Men av det följer inte att en person som för en liberal ekonomisk politik måste vara liberal. Detta är i synnerhet sant eftersom en liberal ekonomisk politik också råkar vara den som fungerar bäst.

    “Jag tycker att det är helt uppenbart att det finns en ideologiskt grundad – nyliberal om man så vill – övertro på fria markandsmekanismer som inte hämtar sin bäring från empiri utan från teoretiska antaganden om hur det borde vara”

    Javisst gör det det. Men det betyder inte att ALLA som vill föra en liberal ekonomisk politik gör detta för att dom är naivt liberala. Lika lite som alla som anser att man skall tvinga invandrare att bo på vissa ställen gör det för att dom är fanatiskt övertygade rasister.

    Jag ser ett genomgående fel i dina resonemang här: Du drar gärna alla över en kam, och menar att alla som föreslår liberala åtgärder gör det av samma anledning. Så är det såklart inte. Detta gäller alla politiska ståndpunkter såklart, men i synnerhet för liberala ståndpunkter.

    En socialistisk ståndpunkt kan man ha för att:
    1. Man har en ideologisk syn på saken.
    2. Man är totalt fanatiskt extremt ideologisk.
    3. Alla ens kompisar tycker så.
    4. Genomförandet av ståndpunkten är bra för en.
    5. Populism.
    6. Att man inte vet vad man pratar om och tycker saker rent slumpmässigt.

    Man kanske kan komma på fler anledningar.

    En ekonomiskt liberal ståndpunkt kan man ha för att:
    1-6: Alla ovanstående anledningar.
    7. Den fungerar.

    Sluta anta att alla som tycker liberala saker gör det för att dom är fanatiska nyliberaler.

    “Det tycker jag är fullt logiskt (observera här att jag inte skriver att liberalismens stora poäng är tilltron till den fria och oreglerade marknaden, för det tycker jag inte att den är).”

    Nej, det var Adam Smiths stora poäng. Liberalismens stora uppfinning är tron på människan och dess frihet. Jag förstår att du inte håller med, eftersom du inte förstår uppfinningen. Hade du gjort det hade du ju varit liberal. 🙂

    “Klassamhället upphör nämligen inte att existera för att vi på någon sätts vulgärliberalt vis blundar för det.”

    Låt oss gör ett litet tankexperiment: Låt oss låtsas att dagens västvärld inte är ett klassamhälle som Marx beskrev det. Vad händer då med vänsterns politiska ståndpunkter? Och hur skulle ett uttalande som det du gör här fungera? Vad händer om du kräver att vi skall sluta blunda för nåt som inte finns?

  50. Egentligen så är det rätt enkelt: Totalitär kommunism leder mot att alla ska vara lika, medans extrem högerpolitik leder till att man separerar på människor, segregering.