Vänstern och NYLIBERALISMEN

Sprid!

Detta inlägg är långt, och tilltalar förmodligen de läsare som intresserar sig för liberalism, vänsterns språkbruk, ideologiska benämningar och dess glidningar. Ni som orkar läsa igenom v.g skriv en kort kommentar; ämnet fascinerar mig och det vore intressant att veta vad ni tycker.

Nyliberalism används närmast som ett förnedrande tilltal av vänsteranhängare, Ibland får vi höra att t.ex George Bush är nyliberal, fast benämningen borde vara neokonservativ eller socialkonservativ. Vad menar egentligen vänstern med ordet nyliberal? Jag tror att zapatisledaren subcomendante Marcos ger oss en bra tolkning av begreppet, detta är vänsterns bild av nyliberalismen:

Vad högern erbjuder är en förvandling av hela världen till ett enda stort köpcentrum där de kan handla en indian här och en kvinna där.

Hos vänstern har nyliberal närmast ersatt benämningarna bourgois eller kapitalist. Det handlar om ondskan själv i ett antal former, som är ömsom liberal ömsom konservativ eller fascist – och ständigt jagar de fattiga med blåslampa för att öka vinst och profit.

Begreppet nyliberal sägs härstamma från Pinochets Chile, där ekonomen och nobelpristagaren Milton Friedman via CIA skulle ha initierat sina ekonomiska strategier. Här rör det sig om en förvanskning, ty det var chilenska studenter som haft kontakt med Friedmans universitet i Chicago, vilka sedermera introducerade en friare marknadsekonomi. Den chilenska ekonomin var knappast renodlad klassisk liberal, utan av en mer socialliberal karaktär, inte helt olik den vi har i Sverige.

Nyliberal var ursprungligen en benämning på allmänborgerliga personer som återupptäckte den klassiska liberalismen under 70-80-talet, med inspiratörer som Nozick, Friedman m fl. Kopplingen till Chile handlar om smutskastning, då Pinochet varken var liberal, demokrat eller ens införde en fri marknad. Den klassiska liberalismen inspirerade däremot bl.a Thatcher som lyfte Storbritannien ur stagnation, arbetslöshet och ekonomisk kris. Även Reagan var inspirerad av de nya tankarna, och tillika framgångsrik på att skapa välstånd för medborgarna. Förmodligen är alla moderna liberaler påverkade av dessa strömningar – medan själva begreppet blivit ett skällsord.

Nedan presenteras en översikt av vänsterns kritik av nyliberalismen.

Införande av en fri marknad. Avskaffandet av priskontroller, avregelring och privatisering. Nyliberalerna hävdar att om de rika blir rikare ska detta överflöd automatiskt sprida sig neråt i hierarkin. Men den övervägande majoriteten av de undersökningar som har gjorts visar att detta inte stämmer. De rika blir rikare och de fattiga blir…inte rikare.

En direkt lögn är ibland mest effektiv för att dupera folk. Sanningen är den att friare marknader snabbt skapar större välstånd för det stora flertalet. Från Thatchers Storbritannien, som befann sig i en djup ekonomisk kris och förvandlades till det europeiska undret. Kina, Indien, Korea och Estland är fler exempel på länder som snabbt skapat ett ökat välstånd genom friare marknadsekonomi.

Intressanta synergieffekter av öppnare marknader är att de nya ekonomierna i bl.a Sydostasien börjat investera i Afrika, en kontinent som av europeer dömts ut som ett hopplöst biståndsfall. Vi har aldrig någonsin haft ett så stort välstånd i världen som idag, och det kan vi tacka marknadsekonomin för. Givetvis återstår mycket att göra, men så länge medelklassen växer och fattigdomen avtar får vi förmoda att vi är på rätt väg.

Nedvärdering av de mänskliga rättigheterna. Människor kan köpas och säljas hursomhelst. Eftersom respekten för liv och egendom är central inom alla liberala inriktningar kan denna kritik svårligen tas på allvar. Tilläggas bör att de mänskliga rättigheterna är ett liberalt påfund.

Avskaffandet av allmännyttan. Detta begrepp har ersatts med ”individuellt ansvar”. De sämst ställda i samhället hetsas att själva finna lösningar på bristande hälsovård, utbildning och trygghet – lyckas de inte så skylls det på deras ”lättja”.

I ett klassisk liberalt samhälle kommer det stora flertalet att omfattas av kooperativa eller privata försäkringar. Och den minimala skatten och byråkratin gör det lätt att försörja sig; en liten affär, verkstad el dyl räcker för att dra in de nödvändiga pengarna. Liberaliseringen bryter snarare ner löntagarsamhället, och tillåter folk att starta eget, och bli egenförsörjda. Antalet fattiga minskar istället för att öka. Vad gäller socialhjälp och andra former av statligt stöd så är nyliberalen kritisk, det handlar inte om att lämna de utslagna på gatorna – utan om vem som ska hjälpa.

Frånvaron av statlig socialhjälp är förmodligen nyliberalismens mest kritiserade ställningstagande. Måhända är kritiken berättigad, eller så är våra föreställningar så extremt cementerade i den klassiska visionen av den hjälpande staten att vi knappast kan föreställa oss något annat. Få liberala politiker eller tänkare vill i realiteten avskaffa socialhjälp som en sista utväg, därför är de realpolitiska konsekvenserna av dessa idéer obefintliga.

Ett mer liberalt samhälle erbjuder snarare fler försäkringsaktörer inom den sociala sektorn, där både arbetsgivare, fackförening, privata aktörer, grannskapsorganisationer, ideella organisationer tillåts bilda ett socialt skyddsnät, som mycket väl kan bli mer genomarbetat än det som staten erbjuder idag. Problemet är inte vänsterns rädsla för detta scenario, utan avsaknaden av nyanser i debatten. Vissa syndikalistiska och kommunistiska rörelser är inne på liknande spår, men då uteblir kritiken, om man talar istället om gemensam solidaritet, kooperativism etc.

Motstånd och krossandet av fackföreningar anses också stå på den nyliberala agendan. Notera att flera av våra fackföreningar, bl a Metall startades av liberaler. Fackföreningar är mycket viktiga i ett mer liberalt samhälle, eftersom de står för sjukförsäkringar, arbetslöshetskassa och andra sociala försäkringar – istället för staten. Ett eventuellt motstånd mot fackföreningar inbegriper inskränkningar av mötesfriheten och organisationsfriheten, vilket historiskt sett tillskrivs fascister och kommunister. Medan den liberala kritiken mot fackföreningar oftast handlar om hur de hanterar blockader, medlemsavgfter etc – inte om att avskaffa dem.

Den som fortfarande fruktar nyliberal politik kan känna sig lugn, världen går mot större och mäktigare statsapparater, mer byråkrati, högre skatter, protektionism, nymoralism, mer inblandning i privatlivet – enligt Bush och Putins modeller. Detta känns måhända inte mer befriande för vänstern (eller för liberaler), men rätt ska vara rätt; man måste lära sig motståndarens rätta namn – i detta fall konservatism.

Begreppet nyliberal betyder inte längre någonting – vi pratar om ett helt förvanskat ord – det är närmast ett samlingsnamn för roventreprenörer som utnyttjar människor och slår sönder samhällen. Deras egentliga ideologiska hemvist är diffust borgerlig, medan deras moral är helt förkastlig. Och det är framförallt avsaknaden av etik och moral som särskiljer nyliberalen, han är helt skrupelfri, och kan sälja sin mor för en spottstyver.

Mig veterligen finns det ingen liberal inriktning som förordar dylikt svineri, därför förblir nyliberalen en mytisk varelse utan politisk förankring, möjligen beskriver den en person som använder vissa vulgärliberala värderingar för att berättiga sina smutsiga affärer. Men en fri marknad innebär inte avsaknad av etik, inte heller kräver den avskaffande av andra liberala kärnvärden som respekt för liv, hälsa och egendom, mänskliga rättigheter, jämlikhet, yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet, likhet inför lagen, demokrati etc etc – för då är det inte längre liberalism.

Nyliberaler ställs till svars för alla onda ting, från mord, rasism, kolonialism, utsugning till miljöföroreningar; anklagelserna tar sig närmast bibliska proportioner. När sanningen är den att de länder som inrättat en friare marknad snabbt uppnått ett ökat välstånd – vilket inte bara är till glädje för den inhemska befolkningen – utan även medfört ökade investeringar i u-länder. Tilläggas bör också att inget land någonsin har introducerat en komplett nyliberal politik; ideologin används som en krydda eller smaksättare.

Varför har det blivit såhär? Kan vänstern inte skilja på klassisk liberal ideologi och hänsyslösa oljemagnater? Vill de inte sära på begreppen? Är det måhända ett utslag av revanschism, ett sätt att smutsa ner en framgångsrik ideologi, eftersom den egna inte höll måttet – vare sig det gällde att skapa välstånd eller respektera de mänskliga rättigheterna?

För att verkligen syna vänsterns ideologiska irrfärder vill jag återigen peka på subcomendante Marcos och han zapatister – nyliberalismens kanske största kritiker – som efter misslyckad revolt skapade ett autonomt kooperativt samhälle; de vägrar betala statlig skatt, och har egen skola, vård, domstolar, socialhjälp etc – inte helt olikt de mest hängivna nyliberalernas visioner…

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, liberalism, nyliberalim, vänstern, socialism, kommunism, ideologi