I väntan på sophokratins återkomst


Fyrtornet på Pharos, utanför Alexandria.
Fyrtornet på Pharos, utanför Alexandria

I tider då demokratin får utstå mycket kritik och beskyllningar för onåbarhet, politikervälde, överstatlighet, majoritetstyranni etc, så vidhåller jag att demokrati och folkförsamlingar i grunden är sunda styrelseformer. Vi behöver inte ropa efter en stark man.

Även Sparta hade ett råd (gerusian) som kunde avsätta kungarna. Rådsförsamlingen är den naturliga styrelseformen enligt mitt sätt att se på saken. Fler kloka huvuden löser problem bättre, även om man ibland måste underordna sig och kompromissa, vilket i ett längre perspektiv kan vara fruktbart eftersom man inte alltid har alla de rätta svaren själv.

Människor har alltid samlats i grupp för att dryfta svåra frågor. Och i tider av nöd så kunde dylika församlingar utse en handlingskraftig person, likt en förlängd arm under en begränsad tid, en s.k diktator som i republikens Rom. Och den främste av modernare kungar, Jan Sobienski som slog tillbaka osmanerna och räddade Europa var tillika vald kund av Polen.

Den stora skillnaden mellan de traditionella rådsförsamlingarna och dagens demokratiska parlament är att de gamla råden ofta bestod av äldre män. Genom erfarenhet och visdom så kunde man förtjäna en plats i rådet. Kanske kan man med dagens språkbruk kalla detta för teknokrati, men jag skulle hellre kalla det sophokrati.

Och jag tror att sophokratin är förenlig med vår moderna demokrati. Men vi väljare bör släppa tanken på att församlingen/parlamentet ska avspegla folket, att vi ska välja folk vi kan identifiera oss med, utifrån vissa givna ideologiska block etc. Nej, vi ska välja de absolut klokaste vi känner, och de får gärna vara gamla och erfarna. De som styr ska vara en elit, fast på riktigt, och en folkligt vald elit. De vi litar på, respekterar och låter oss styras av.


Följ oss
Sammanfattning av veckans artiklar till din inbox varje måndag