Varför är de rika så rika?

Göran Rosenberg oroar sig i DN över att de rika blir rikare. Det finns multimiljärder som i praktiken skulle kunna hjälpa länder i nöd t ex Grekland eller bankrutta delstater som Kalifornien. Varför de skulle göra det är en annan fråga.

Att dagens rika är rikare än gårdagens är förmodligen en myt, Rosenberg har glömt personer som Rockefeller och Rothschild. Han glömmer också (förmodligen avsiktligt eftersom hans artikel skulle tappa styrfarten) att världsfattigdomen minskar i absoluta tal.

Medelklassen växer så det knakar i Asien, Sydostasien och Latinamerika. Och kineser har börjat att investera i det fattiga och utdömda Afrika, den kontinent som decennier av västeuropeisk bidragspolitik inte kunnat hjälpa.

Kulturvänstern oroar sig ofta mer över specifika personers rikedom än om den generella fattigdomen i ett samhälle. Möjligen bygger resonemangen på avund, tankar om strukturell rättvisa, eller en slags rädsla över att pengarna ska förvandlas till politisk makt?

Rikedom kan absolut förvandlas till makt, precis som fattigdom kan göra det, kanaliserat via fackföreningar och socialistiska partier. Det finns alltid en risk att enstaka inflytelserika personer kan påverka politiken, genom pengar eller andra påtryckningar.

Ett färskt exempel är musik- och filmbolagen som övertalar politikerna att bugga och övervaka elektronisk kommunikation (ACTA), trots att kopiering räknas som ett mindre brott mot upphovsrätten knappt jämförbart med snatteri.

Att stater blir utblottade vid finanskriser handlar mer om vårt inkompetenta bankväsende och politikers klåfingrighet, än att det finns rika människor. Få rika skulle investera i t ex grekiska staten, och se sina besparingar trollas bort av lallande politiker, och tio år senare står landet återigen vid ruinens brant.

Nej, politiska problem löses inte med pengar. Och vår avund mår inte bra av att prövas mot driftighet och kompetens. Det är upp till Rosenberg att starta nya företag, uppfinna bättre microchips, platta möbelpaket eller marknadsföra trendiga kläder för en billig slant. Därefter skulle han kunna rädda bankrutta stater hela dagen lång.

Under resans gång skulle Rosenberg inse att det hela var svårare än han någonsin trodde, och han skulle förmodligen ändra uppfattning. Han skulle inse att pengarna gör bäst nytta genom att återinvesteras i nya företag i teknikens framkant. Här skapas nya arbetstillfällen till världens växande befolkning, vilket genererar mer skattepengar, och mer överflöd, som ännu en gång kan investeras.

Att upphovsmännen ibland (men oftast inte) blir ofantligt rika är begripligt, med tanke på välståndet de skapar. Alla rikedomar såväl löner som skattemedel härstammar från det privata näringslivet. Politikerna är (till sin egen förtret) inte delaktiga i detta välståndsskapande, de har blott en fördelande och administrativ funktion, av de medel som hyvlas från rikedomarna.

Den bästa intellektuella bidraget och tillika välgörenheten till världen är att bygga företag, som försörjer och ger trygghet till människor, vars skattepengar kan bidra till bättre vård, utbildning etc. Att skänka slantar till enstaka välgörenhetsprojekt liknar mest konstgjord andning, vilket ibland kan vara viktigt, men efter ett tag måste patienten lära sig att andas själv.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, näringsliv, rik, rika, förmögenhet, förmögna, kapitalism, kapitalist

Dela gärna artikeln
Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments