Vart tog pygméerna vägen?

Vart tog pygméerna vägen? 1Pygméerna är ett centralafrikanskt folk, som mest gjort sig kända för sin ringa storlek, sin polyfoniska musik, och att de ibland hamnat på matbordet hos mer resliga stammar.

Kannibalismen har fortsatt in i modern tid, och denna vana att betrakta grannfolken som slaktboskap är något som följt många afrikanska folk genom historien.

Den känslige bör inte googla företeelsen, det här är inget som man egentligen vill diskutera eller ens fundera på. Men när den vite mannens skuld nämns i tid och otid, så dristar sig även den mest beskedlige att påpeka vad som händer i Afrika.

Historiskt sett så har givetvis kannibalismen påverkat de vita kolonisatörernas bild av de afrikanska folken. Och bruket att äta människokött kan ha bidragit till rasism och förakt gentemot de svarta urinvånarna. Och kanske har även den brutala inhemska kulturen påverkat de vita nybyggarna, och gjort dem mer hårdhudade och råa, för att skapa ordning och respekt?

Ingen egentlig civilisation kan skapas om man betraktar grannbyn som en källa till slavar eller slaktboskap. När man ställer det hela till sin spets, så inser vi bittert att alla kulturer inte är lika, att det finns goda och dåliga kulturer. Kulturrelativismen är blott en sandlåda där vita kulturskribenter slåss om spadar och hinkar, utan kontakt med världen utanför. 

Den syn på svarta afrikaner som vissa vänsterliberaler idag odlar påminner om en slags för-kolonial föreställning om den ädle vilden. En person som står nära naturen, närmare sina känslor och inte över-civiliserad, stressad eller hunsad – utan fri. Man har helt och hållet skalat bort de brutala inslagen, och väljer en slags tillrättalagd bild, där istället de vita utmålas som blodtörstiga och elaka.

Trots den nygamla idén om den ädle vilden är det i Afrika som många av nutidens folkmord utspelat sig, Rwanda, Kongo, Uganda, Burundi m fl. Och här talar vi om verkliga folkmord, och inte indirekta händelser som bidragit till massdöd, som smittsamma sjukdomar, tvångsförflyttningar, skogsavverkning etc.

Mot bakgrund av de blodiga inslagen i de afrikanska kulturerna, så inser vi varför många fromma européer ville bedriva mission söder om Sahara, bygga kyrkor, skolor och infrastruktur. Den gamla stamkulturen och mördandet skulle fördrivas, och helst aldrig pratas om. Kolonisatörerna var en blandad skara, från kristna missionärer, äventyrare, vetenskapsmän, jordbrukare till exploatörer och imperialister osv. Dels ville de bidra till en mer fredlig och ordnad samvaro, och dels nyttja naturresurser, odlingsmark, skogar och vattendrag. Självklart skulle man belönas för sina kulturella välgärningar.

Vår moderna västerländska människosyn går tillbaka till upplysningen på 1700-talet, där vår bild av livet och tillvaron modellerades fram. Snart hade vi ångmaskiner, fabriker och parlamentarism. Och 1833 gick engelsmännen ut i världen för att stoppa allt slaveri. Vår människosyn, vår forskning och våra industriella framsteg kom allt oftare att benämnas den västerländska civilisationen, istället för kristenheten, eller rätt och slätt Europa.

Vi hävdade allt oftare att även naturfolk och brutala sedvänjor kunde tämjas och förfinas med kunskap, dialog, rätt omgivning – och om det inte fungerade, med gevär och moderna arméer. Tron på människans universella väsen betonades allt kraftfullare, vi var alla i grund och botten lika, vi behövde blott en knuff i rätt riktning.

Nåväl, nu var det långtifrån alla hårdföra 1800-tals-soldater, nybyggare och upptäckare som tog detta bokstavligt, men idéerna färgade sakta vår kultur och det kollektiva medvetandet. De bägge världskrigen kan ses som ett extremt avsteg och paus från detta civilisationsbygge, men det tog fart igen under efterkrigstiden.

Vi som inte vill se uppspikade huvuden längs infarterna till städerna, halvruttna kroppar som hänger till varning för alla potentiella förbrytare, vi kan tacka upplysningen och dess människosyn. Ibland kan mången tangentbordskrigare tappa styrfarten i kritiken mot dekadensen, feminiseringen och överliberaliseringen av världen, men vi bör ägna en smula tacksamhet åt den humana kultur vi gemensamt skapat de senaste 300 åren. Den blev kanske inte helt perfekt, den har en del skavanker, stora misstag begicks utmed vägen, men den överglänser det mesta med råge. Vi bör vara stolta över att vara del i detta, och även fortsättningsvis strida mot det verkliga mörkret, och inte gå vilse i skuggorna.