Vart tog vänsteralliansen vägen?

Sahlin och Östros utspel i dagens DN – om återinförda förmogenhetsskatter, samt högre inkomstskatt för högavlönade – handlar givetvis om fluffig vänsterkonservativ populism, eftersom staten blott får in 5 miljarder kronor.

Att jämföra med den totala offentliga budgeten som ligger på ca 1575 miljarder, och av denna jättekaka får vård och utbildning 13% respektive 14%, medan posten för socialt skydd slukar 43%. Så 5 miljarder hit och dit i ekvationen lär knappast lösa finanskrisen.

Är det inte snarare så att SÄNKTA skatter skulle gynna både konsumenter, handlare och producenter? Om jag har lite mer kvar i plånboken varje månad så kommer jag ju att konsumera lite mer, och då kommer handlarna att sälja lite mer, och industrierna att producera lite mer. Resultatet av detta blir ju en bättre ekonomi, som i slutänden innebär fler anställda – och FLER som betalar skatt istället för att bli försörjda av a-kassan.

Det vore ju ett annat sätt att öka skatteintäkterna.

Att detta inte finns i socialdemokraternas idévärld är inget som förvånar, höga skatter och marknadshinder är ju ett signum för arbetarrörelsens politiska gren.

Frånsett det uppenbara – att pengarna kommer att börja rinna ut ur landet igen, och att folk lägger energin på att rädda sina pengar istället för att använda dem klokt – så finns det en annan lärdom av Sahlin och Östros utspel. Splittring. Jo, kumpanerna i mp och v gillade inte heller förslaget, på olika grunder givetvis.

Jag som trodde att vi hade en vänsterallians, men en något sånär samspelt politik. Nej, så är det uppenbarligen inte. Det finns med andra ord fortfarande inget vänsteralternativ.

Snackar de inte med varandra nu, så lär de inte göra det i regeringsposition heller.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, socialdemokraterna, Sahlin, Östros, skatt, skatter