Västvärldens långsamma tillfrisknande

Även om vi skönjer ett tillfrisknande från decennier av förfelad och missunnsam politik, så har detta ännu inte sipprat ner till de traditionella medierna och fikaborden runt om i landet.

Att det skulle vara president Macron som tar bladet från munnen är logiskt, han är ansatt av en stark folkopinion, och Frankrike är hårt drabbat av migrationskrisen och dess efterdyningar.

Macron erkänner att det var delvis fel att stänga Ryssland ute från den västliga handelsgemenskapen, att krigen i Mellanöstern var överilade, att Västeuropa är på väg åt fel håll både kulturellt och politiskt, på väg att bli akterseglade av resten av världen.

Den liberala överideologin har lett oss fel, även socialdemokratin och konservatismen i USA (neocons), de är alla bidragande till västvärldens förfall och försvagade position. Kanske är det bättre att strunta i de ideologiska etiketterna och istället betrakta sakpolitiken?

Det är inte förenligt med västerländska frihetliga värderingar att starta krig långt bortanför de egna gränserna, konflikter som inte främjar den verkliga nationella säkerheten. Vi ser undantagslagar, massövervakning via internet och telefoni, statlig tillgång till bankdata, samt rigorösa gränskontroller för somliga och närmast öppna gränser för andra. Ökade skatter, avgifter och regleringar. Och vi blir alltmer familjära med begrepp som deep state, nannystate, cronies, svågerkapitalism etc. Listan kan göra lång.

Vissa länder och politiker har redan börjat hoppa av tåget. Orban i Ungern är en sådan ledare, han har infört höga momssatser för att kunna betala tillbaka gamla statsskulder, men tillika väldigt låg bolagsskatt för att locka nya företag och arbetstillfällen. Han betonar vikten av kultur, kristendom och nationell sammanhållning. Han har lämnat den nyliberala/nykonservativa scenen och politiken har blivit mer organisk, utan att följa de givna dogmerna. Orban har även ventilerat tanken om att blott skattebetalare borde få rösta i allmänna val, något som inte heller tilltalar det politiska etablissemanget. Detta är i grund och botten en klassisk liberal tanke, som jag återkommer till längre fram.

Även Trump i USA tar ett liknande grepp då han inför tullavgifter mot Kina, till alla frihandelsvänners stora fasa. Den så kallade frihandeln i det här fallet gynnar mest Kina, då de säljer enorma mängder av gods till väst, men köper själva inte lika mycket av oss. Deras ekonomi och valutapolitik är dessutom centralstyrd, vilket väcker tankar om manipulation och fulspel.

De har uppstått ett nytt kastsystem i världen; i toppen har vi de snabbrörliga globala eliterna i sina privata jetplan, samt nyttiga klienter som ett mellanskikt, och där under arbetare, nettoskattebetalare och verkliga värdeskapare i pyramidens botten.

Klienterna är beroende av skattepengar, bidrag, subventioner etc, och de arbetar ofta inom myndigheter, verk, universitet, skolor, media etc. De är inte sällan aktivister inom områden som social rättvisa, klimat, genus- och rasfrågor etc. Klienterna är beroende av staten för sin brödföda, och staten skapar ett otal låtsasarbeten till klienterna, ofta handläggaryrken där 4-åriga genus- eller socionomstudier kan berättigas. Klienterna är egentligen inte en traditionell överklass, de är sällan förmögna, utan de fungerar framförallt som politiska kommissarier, debattriktare och åsiktspoliser.

Eliten däremot ser staten, byråkrater och klienter som nyttiga redskap, de kan påverka på många olika sätt genom lobbying, intresseorganisationer eller till och med köpa politiker. Det spelar ingen roll om statsmakten drar åt höger eller vänster, så länge elitens intressen uppfylls.

Eliten gillar öppna gränser, frihandel och rörlighet av kapital. Detta kan den nyliberala ideologin bistå med. Medan vänstern bidrar med högt skattetryck och regleringar. Och de konservativa är bra att ha till hands när man ska starta konflikter och krig. Det ideologiska smörgåsbordet bjuder på massor av möjligheter.

Givetvis finns det en baksida med den här ideologiska sammanblandningen, opportunismen och uttunningen. Och det är att det folkliga bottenskiktet utvecklar ett allt större politikerförakt och allmänt missnöje riktat mot myndigheter och institutioner.

Vi bör inse att det ofta är små människor och små företag som åberopar fria västerländska värden. Friheten ger dem chansen att växa och utvecklas. När de vuxit, blivit stora och feta, då är det mer bekvämt och billigare att försöka hålla andra utanför istället. Och detta sker genom att använda det värdefulla verktyget som kallas för staten, som har möjlighet att reglera, licensiera och beskatta.

Givetvis är det ett orimligt system av många olika skäl. Och orimliga system har en tendens att krackelera och slutligen gå under. Vi befinner oss i en nedåtgående fas, där polariseringen ökar, några har insett vartåt det barkar, medan många andra stretar emot. Avståndet dem emellan växer för varje dag som går.

Systemet måste räddas till varje pris, annars blir handläggare och klienter utan jobb. Och eftersom både deras utbildningar och arbeten är påhittade, konstgjorda och meningslösa – och sällan har ett värde på den privata marknaden – så riskerar klienterna att försvinna på samma sätt som de mäktiga hoveunuckerna gjorde i det bysantinska riket. Och det är ett sorgligt öde, då inte ens kejsaren var särskilt förtjust i de överparfymerade byråkraterna, som följde honom vart han gick, med ritualer och ceremonier som för länge sedan förlorat sitt värde och mist sin betydelse.

Gillar du det du läser, stöd gärna bloggen. Klicka här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Jag har väldigt svårt att se konservativa som ett problem i en värld som var hälsosammare och bättre administrerad för bara femtio år sedan. Liberaler, socialister och kommunister delar samma utopiska världsbild; att de som inte bidrar skall leva lika väl som de företagsamma, och att politiska makthavare begriper mycket bättre än folket vilket motbevisas varje dag. Det är en förflugen men efterhängsen idé som väcks till liv varje allmänt val men som hela tiden visar sig vara en återvändsgränd.

    Förr kallades de driftigaste till Riksdagen; och det var ett hedersuppdrag som inte gav några pengar men som vederbörande måste ha starka skäl att neka till. Idag skall sådana som Leif Östling be om ursäkt för att han finns till. Skränmobben (journalistkåren) vill se hans huvud på ett fat.

    Vilka skall bli de som ställer Sverige tillbaka på världskartan? Ja, inte blir det någon liberal, socialist eller kommunist; de har alla bränt sina möjligheter och är inte ens intresserade att lyssna hur det borde gå till.

  2. Jag ser framförallt neocons som ett problem, de har ju en tendens att starta krig på magkänsla och sätta sprätt på åtskilliga miljarder av skattebetalarnas pengar. Även en sammanblandning av stat och affärsliv förekommer, korporativism. Även undantagslagarna USA patriot act är ett problem. Nu skiljer sig neocons en hel del från gammaldags konservativa, visst, det är tillika en ganska spretig ideologi med en del olika idéhistoriska nedslag.